Just nu har hon ett kort vikariat på yrkesskolan där hon i tiden gick på linjen för storhushåll. I november byggde hon på med en yrkesexamen för anstaltsbiträden.

– Studier är bra för självkänslan. Hellre hade jag gått utbildningen till närvårdare men det tillät inte min ekonomi. Framöver hoppas jag på jobb på ett ålderdomshem med människokontakt, säger Satu.

Ena i konkurs, andra lades ned

Fem år hann hon jobba vid färgmaskinen på Pohjanmaan Nahkatehdas innan företaget gick i konkurs 1990. Trettio personer miste jobbet, däribland Satu och hennes man.

– Pengarna från Kemifacket dröjde så jag fick ta vägen via socialen. Min man fick snabbt jobb på Polar Leather Ltd, jag efter ett par år. Efter sex år var också det loppet kört, företaget lades ned då billigimporten tog kål på efterfrågan.

– Som förtroendeman var jag sista kvinna på täppan, jag skruvade isär maskinerna, städade och lärde mig hantera trucken.

Tvåbarnsfamiljen klarade avkortningarna på bostadslånet då mannen fick jobb. Satu har endast haft korta vikariat sedan 1998.

Gäller att vara aktiv.

Arbetskraftsbyrån tipsade om kurser men vikariaten har aktiva Satu skaffat helt själv. Och varvat med utbildning.

– Aldrig mera läder. Som skinnstad är Karleby död, säger hon och berättar att dottern valt maskin- och metallinjen, där hon är enda flicka.

Satu Pylväinen har som ordförande för Kemifackets avdelning för sko- och läderarbetare i Karleby sett klara tecken på att branschen fortfarande är i kris. Fem av nio i styrelsen är arbetslösa och en tredjedel av de 180 medlemmarna har bytt bransch eller går arbetslös.

– Det gäller att inte ge upp. Jag letar aktivt efter jobb, ställer upp som frivillig stödperson och håller mig i form genom att gå på gym. Snart börjar också kursen i magdans, ler hon glatt.

Inte ens den långa arbetslösheten rår på Satus positiva livsinställlning.