På Labours vårmöte i Cardiff varnade
de tre största fackförbunden premiärministern för den vildsinta privatiseringen av den
offentliga sektorn och också för samarbete mellan den offentliga och den privata
sektorn. Väljarna vill inte längre ha privatisering och fortsätter den kan det leda
till regeringens fall, sade förbundens representanter på mötet.
Blairs motargument är att det är hans uppgift att ge dem som använder de offentliga
tjänsterna alternativ och att skapa alternativa producenter som kan erbjuda dem. De
offentliga tjänsterna kan samtidigt få del av det privata kunnandet och det privata
kapitalet, om det är ändamålsenligt, om det ger valuta för pengarna och om en
godtagbar behandling av de anställda kan garanteras.
Och det är just här fackförbundens sko klämmer. I tre månader har regeringen,
förbunden och arbetsgivarna förgäves förhandlat om arbetsvillkoren för de anställda
som flyttas över till den privata sektorn. Hittills har privatisering ofta medfört att
personalen har minskats eller att de anställdas arbetsvillkor har försämrats. Det
gäller framför allt när kommunala tjänster privatiseras.
Skriande brist på personal
Blair har ytterligare ett bekymmer, och det är att det råder skriande brist på
arbetskraft i den offentliga sektorn och de privatiserade offentliga tjänsterna. Det är
ett resultat av besparingar och privatiseringar.
Under de två senaste decennierna har arbetskraften inom den offentliga sektorn i
Storbritannien skurits ner med en tredjedel. Nu finns det inte längre tillräckligt med
läkare, sjukvårdare, socialvårdare, busschaufförer. Den skriande lärarbristen kan
torpedera Blair delvis lyckade försök att höja skolundervisningens nivå.
Läkarbristen underlättas inte ens av att patienterna inom folkhälsovården har rätt
att ty sig till privata tjänster om de t.ex. får vänta mer än ett halvår i
operationskö. Eftersom det är samma kirurger och överläkare som arbetar också inom
den privata sektorn räcker deras tid helt enkelt inte till. Engelska patienter har redan
förts till Frankrike, Tyskland, t.o.m. Grekland för vård.
När järnvägarna privatiserades avskedade de privata firmorna en stor del av
lokförarna. Nu behövs det plötsligt 900 nya. Ytterligare behöver järnvägarna 800 man
i växeljobb och 1 200 för att bygga nya banor. Också inom mellanförvaltningen gapar
700 vakanser tomma. Järnvägsbolagen godkänner nu människor över 50 år som
lärlingar. De privata gasverken har liknande problem.
Löneförhöjningar duggar tätt
Det är klart att en del fackförbund ser sin chans att utnyttja lagen om tillgång och
efterfrågan för att agitera för högre löner. En del grupper inom den offentliga
sektorn har redan lika höga löner som man har inom den privata.
Lokförarna har lyckats utverka rejäla löneförhöjningar pga. bristen på folk i
deras skrå. Järnvägsmannaförbundet RMT har organiserat ett flertal strejker för att
få upp sina löner.
Allt detta ger Blairs regering allt svårare huvudbry i försöken att förbättra
servicen inom den offentliga sektorn. Railtrack, som äger järnvägsnätet är försatt i
likvidationstillstånd och en stor del av tågbolagen går med förlust pga. kaoset på
banorna. De som följaktligen betalar löneförhöjningarna är sannolikt skattebetalarna.
Om detta upprepas inom den övriga offentliga servicen kommer den reserv som Blair med
möda har fått ihop för förbättringen av den offentliga sektorn att sina väldigt
fort.
Facket kantrar babord
Till regeringens och tom. fackcentralen TUC:s förskräckelse valde nyss
järnvägsmännen radikalen Bob Crown till ordförande för förbundet. Crown är
exkommunist och har varit med i Socialistiska arbetarpartiet som grundades av gruvbasen
Arthur Scargill. Idag är 40-årige Crown obunden, men stöds veterligen av bl.a. det
trotskistiska Socialistiska förbundet. Trotskisterna stöder också Mark Serwotka som
leder statstjänstemännens förbund.
Vänsteraktivistiska fackledare är också brandmannaförbundets Andy Gilchrist,
mediaförbundets Bill Hayes, de offentligt anställdas inom Unison Dave Prentis och
lokförarnas Mick Rox, även om dessa fortfarande är medlemmar i Labour.
Facket håller alltså på att få en vänsterflygel som gör livet surare för Blairs
regering. Men Blair har ett ess i ärmen: hans huvudmotståndare är det konservativa
partiet, som åter en gång har börjat tala för skattesänkningar.
Eeva Lennon
London