Lektorn i psykologi vid Joensuu universitet, Matti Kuittinen, följde under ett års tid med de låsta relationerna i ett familjeföretag. Företaget hade försökt skapa en positiv atmosfär genom att undvika att tala om svåra saker. Med tiden hade arbetsplatsen begåvats med ett par bråkmakarpar som bar på gammalt agg.

Kuittinen gjorde uppföljningen för sin doktorsavhandling.

– Fastän de öppna konflikterna redan hade ebbat ut levde man mitt i ett nervkrig. Skenbar fred i landet men en usel stämning, beskriver Kuittinen. Det här slaget av arbetsplatser är inte särskilt sällsynta även om det är ett undantag att stämningen är verkligt usel.

– Ungefär tjugo procent av arbetsgemenskaperna har en riktigt bra diskussionsatmosfär, största delen är ganska ordinära. Lyckligtvis är också diktaturerna få.

Från kaos till katastrof

Om man undviker dialog blir inte bara kaffesnacket lidande, åtminstone inom producerande branscher.

– När det behövs samarbete för att få till stånd en produkt försvåras arbetsförhållandena av tigandet och produktiviteten försämras. I teamet kanske det finns en arbetstagare som inte klarar av jobbet. De övriga beskyller honom lätt för bristande yrkeskunskap fastän orsaken är den att informationen inte löper: arbetstagaren är tvungen att famla i blindo på sin arbetsplats och fatta jobbavgöranden på basen av gissningar, beskriver Kuittinen.

En arbetare som avgör olika situationer utan kunskap, men på basen av en vag uppfattning, kan begå allvarliga fel. Och dem talar man inte om! Det uppstår en ond cirkel, där någon rör till saker och ting och irriterar de övriga.

I sina undersökningar fann Kuittinen två sätt att förhålla sig till situationen. En aktiv person försöker mer och rör till det ännu värre, vilket försämrar läget. I värsta fall kan följden vara sparken.

Den passiva arbetaren nöjer sig med minimum. Hans sätt att överleva är nonchalans. Han gör bara det nödvändigaste och söker mening i livet på andra håll än i arbetet.

Skippa syndabockarna

Det är svårt att komma loss ur sådana situationer. På den arbetsplats som Matti Kuittinen följde med på nära håll löste sig situationen av sig själv när det skedde generationsskifte i företaget och nyckelpersonerna byttes ut. Dessutom bytte den ena parten i något av bråkmakarparen arbetsplats.

Vägen till öppenhet är lång och vansklig. Och visst är det bra att kunna kryssa i motvind. Genom att undvika grynnor kan en problematisk arbetsgemenskap fungera något så när om arbetsfriden garanteras. Människor står riktigt bra ut med dålig växelverkan på jobbet.

Det är behändigt också om man inte behöver hålla räfst och rättarting för varje småsak. Men öppenhet förbättrar både trivseln i arbetet och resultatet.

Var och en kan börja förbättra arbetsmiljön hos sig själv.

– Även om man kanske inte gillar den andra måste man yrkesmässigt kunna verka tillsammans. Anklagelser och intyganden om den egna oskulden borde bytas ut mot en ärlig situationsanalys: vad är det som har hänt och vad kan vi göra åt det tillsammans?

Om någon har klåpat kan man istället för anklagelser fråga om det var hans fel? Gjorde han det med avsikt? Och om någon arbetskamrat har gjort bra ifrån sig så kan man ju öppet erkänna det. Det kostar ingenting.

– Fastän var och en är i nyckelposition när det gäller sitt eget beteende är också förmannens roll avgörande. Det vore nyttigt att försöka utvidga den lugna diskussionsatmosfären så att man småningom kunde ta upp också svåra frågor för största delen av frågorna kan man ju i allmänhet diskutera sakligt och uppbyggligt om.

JOHANNA WESTERSUND