För en liten tid sedan hade jag en fråga som gällde skrivprogrammet Microsoft Word. Jag ringde upp Microsofts kontor här i Finland. Den unge mannen som tog mitt samtal kunde inte svara, men han lovade reda ut frågan. Vi tar för all del betalt för det, berättade han.

– Hur mycket, undrade jag.

– Ja, minimum är 90 euro, men det här verkar ju vara en ganska enkel fråga, så vi landar kanske på 100 euro.

Jag tackade nej till erbjudandet och ringde en yngre kollega till mig i stället. Det tog honom cirka en minut att ge mig ett svar. Jag var nöjd.

Hur ska man nu se på mitt val? Antagligen hade mannen på Microsoft så småningom gett mig ett lika tillfredsställande svar, men jag hade blivit 100 euro fattigare. Vart hade denna summa gått? Till företaget, förstås, men på olika sätt — via moms, löneskatter och annat — hade ungefär hälften hamnat hos den offentliga sektorn. Där hade pengarna kunnat användas till sjukvård, utbildning eller någonting annat viktigt.

Är jag alltså en skattesmitare? I stället för att ge upphov till en skatteintäkt för samhället på 50 euro, betalade jag nu ingenting alls.

Mycket av det som samhället producerar för oss medborgare är av samma art som min kollegas svar åt mig — de är tjänster som inte kostar någonting och som därmed inte ger upphov till skatteintäkter; sådant som utbildning, social service och biblioteken.

Det är självfallet ingen som därmed säger att dessa tjänster vore värdelösa. Men — och här kommer jag till pudelns kärna — det är många ekonomer (och så kallade ekonomer) som i dag medvetet eller omedvetet tenderar att nedvärdera den här delen av samhällets tjänsteproduktion. För detta är en del som bara äter samhällets resurser utan att ge någonting tillbaka.

Det är i stort sett samma ekonomer som i dag pläderar för sänkta skatter. Argumentet att sänkta skatter ytterligare skulle försvåra den offentliga tjänsteproduktionen avfärdar de med att det kommer att gå precis tvärtom. Om jag igen stod inför beslutet att beställa en tjänst från — säg — Microsoft och om jag nu kunde få den för 90 euro i stället för 100, så skulle sannolikheten för att jag verkligen beställde den bli större. Och så skulle samhället i slutändan få in mera skatter och inte mindre. Och därtill skulle antalet arbetsplatser stiga och samhällets utgifter för arbetslösheten minska. Och så skulle samhället kunna producera fler tjänster, medborgarna till fromma. Så säger de. Ska vi tro dem?

Problemet är att ingen egentligen vet hur det går om man sänker skatterna. Det finns inga goda exempel från levande livet. Man kan inte vara säker på att folk köper mera om det blir billigare och man kan inte vara säker på att arbetsgivarna anställer fler om löneskatterna blir lägre. Det finns så mycket annat som påverkar köp- och anställningsbeslut. Och är det verkligen förenligt med principen om hållbar utveckling att vårt välstånd måste bygga på en hela tiden ökande konsumtion?

Och dessutom: Jag misstror de här ekonomernas goda vilja när det gäller omsorgen om statens och kommunernas bästa. Jag tror att de vill ha en mindre offentlig sektor. Inte en större och rikare.

Och jag vill inte leva i ett samhälle där jag måste konsumera mera för att dra mitt strå till skattestacken. Jag vill konsumera mindre och leva mera.

Om alternativet då är höjda skatter så har jag bara ett svar: Höj skatterna!