Begränsad
skärgårdsturism
 Det är ett av de tråkigaste vägavsnitten i
Österbotten, men det leder till ett paradis. Det konstaterandet gör vi efter att i en
solvarm bil ha åkt den raka trista landsvägen mellan Vallgrund och Söderudden i
Korsholm. Vi parkerar i Klobbskat fiskehamn, hoppar i en båt och låter havsluften svepa
omkring oss och in i oss medan båten sakta rundar ön strax intill hamnen. På andra
sidan Finngrund står hon på bryggan och tar emot oss — Anki Lindeman,
Österbottens egen skärimommo. Vi kliver iland i ett stenparadis, ett blomparadis och ett
matparadis. En turistfälla?
– Nej, jag hatar det ordet,
säger Anki. – Vem sku vilja åka till ett ställe som kallas turistfälla?
Allt som har att göra med hård exploatering tycker jag inte om.
Turistföretagen ute i skärgården
slår upp portarna på vid gavel då solen öppnar sommarstrålarna. Lindemans Finngrund
är ett av dem. Med Kvarkenhorisonten på ena sidan och Replotlandet på andra ligger
Stora Finngrund, Lilla Finngrund och Yttre Finngrund naturskönt kargt och tar emot
vågskvalpet. Öarna tillhör Natura 2000 och är därmed skyddade. Men de skyddas också
av Lindeman, som turistföretagare är hon ovanligt hård med att begränsa antalet
besökare. Målet med turistverksamheten är inte att tjäna stora pengar.
– Släkten har vistats här sen
jag var liten, berättar Anki. – Men det blev dyrt att ha stället så därför
började jag ta hit folk. Det är roligt att träffa människor och på det sättet kan
jag bo kvar här.
På djurens och naturens
villkor
Finngrundet B&B&B (Bed &
Breakfast & Boat; bädd, frukost och båt) håller öppet året om, högsäsong är
juni—september. På Finngrundet kan man avnjuta middagar, bada bastu och gå
konstvandring. Men öarna ute i havsbandet är sköra och bland annat därför begränsas
antalet besökare.
– Jag vill att vi tar hänsyn till
djur och natur på deras villkor och inte på våra, säger Anki. Då folk kommer hit
under fåglarnas häckningstid uppmuntrar jag dem att gå konstvandringen istället för
strandpromenaden. Oftast har folk respekt för naturen. Få är medvetet miljöovänliga,
det handlar mera om okunskap. Det finns en massa regler på hur vi ska bete oss i naturen,
hur vi ska handla miljövänligt. Det är upp till dem som gjort bestämmelserna att se
till att de är praktiskt genomförbara.
Hur miljövänlig kan man då vara med
ett turistföretag ute på en ö? Först styr man hur många människor man tar dit per
gång, för Ankis del mellan tjugo och trettio matgäster. Det blir mycket disk, men i
övrigt lämnar de sällan stora mängder skräp efter sig. Grovsoporna fyller ungefär en
avfallssäck per år och sen bränner man "lite det som går att bränna".
– Det finns ju lagar på det där
med, förklarar Anki. – Men det lyckas inte alltid med att köra bort precis allt med
båten och passa in det då bilen på land hämtar upp skräpet.
Sortera och återanvänd
Miljömedvetenhet handlar om sunt
förnuft. Det gäller att ha en attityd och komma ihåg den i de små dagliga vanorna, att
hejda sig och inte kasta batterier på komposthögen.
För Lindemans del gäller det också
att sortera noggrant och återanvändning är förstås en självklarhet ute på ön.
Problemavfall som målarburkar kan bli blomkrukor då färgen torkat. I Ankis kompost,
även kallad "slaskhögen", spatserar hönorna omkring och få sin mat. De
tackar för sig genom att värpa goda ägg.
– Om folk inte har en egen mormor
på landet kan de hyra mig, ler Anki. — De kan komma hit och äta hemlagad mat, med
råvaror till stor del ur egna trädgården, med lamm från egen uppfödning. Det är
rätt så informellt, ingen restaurang. Det är i min privata bostad jag tar emot gäster.
Det gör jag tre—fem dagar per vecka. Jag måste ju också ha tid att förbereda
middagarna, ta hand om stället och ha fritid!
Konst och miljöhänsyn
Maria Lindeman är guide under
konstvandringarna. Ett trettiotal konstnärer har placerat ut sina verk runt om på ön.
Här finns "Tankens yttersta udde", "Väntan" och "Stig in".
Här finns förra årets julgran som får en förlängd säsong. Gemensamt för
konstverken är att de är gjorda i material som passar in i ömiljön och att de inte
gör åverkan på naturen. Maria upplever att folk tar hänsyn till naturen under
konstvandringarna.
– Det enda jag varit tvungen att
säga till om är tobaksfimpar, berättar Maria. – Någon har tänkt slänga dem då
det varit torrt ute. Den branden skulle sprida sig snabbt här.
Finngrund vårdas med kärlek, med
Ankis kärlek till ön hon tillbringat tid på sen barnsben.
– Jag kan inte säga om miljön
ändrats så mycket, säger Anki. – Då jag är här hela tiden ser jag inte
förändringar. Men det är klart att det kommit mera sommarstugor och flera båtar. Om
det kom en främmande båt förbi här då jag var barn pratade vi om det i två veckor.
Det må ha blivit fler båtar ute i
skärgården. Det må ha blivit mera folk, också ute på Finngrund. Men det här tycks
ändå vara en turistfälla, förlåt, turistpärla, där det aldrig blir trångt.
SUSANNE SKATA
Löntagaren 27.6.2003 nr
6/03
|
