Glasen klirrar och svetten lackar. Reportaget handlar inte om champagneskålande i sommarhettan utan om en glasfabrik en regnig dag där ugnarna bränner heta och en maskin skär kanterna på en glasyta. Här är glassplittret inget avfall utan råvara som återförs till produktionen längs med ett löpande band.

I Pilkingtons glasfabrik i Lahtis lär man sig att den enes avfall är den andres råvara med ord som att glas är grönt, också klart glas. Åtminstone ser det grönt ut när det ligger i hög eller som splitter.

I Lahtisfabriken där man i huvudsak tillverkar specialglas, t.ex. vindrutor för bilar eller glas till byggnader, kommer drygt 30 procent av råvaran från returglas. Målet är att andelen återvinningsglas i produktionen ska höjas till 42–43 procent om något år. Visserligen använder man redan nu betydligt mer återvunnet material när man tillverkar grönt glas. I mitten av juni, då ugnar och maskiner körde det gröna glaset, användes hela 60 procent glasämne, eller pint som det heter på fackspråk. När man gör grönt glas kan man använda blandade glassorter men klart glas kräver returglas som är helt genomskinligt och det är mera sällsynt.

På Lahtis glasfabrik är man mycket noggrann när det gäller råvaran, för fabriken framställer specialglas av hög kvalitet. Inte vilken flaska eller burk som helst duger som glasämne utan uttryckligen glas från den egna fabriken. Då känner man kvalitet och sammansättning på det återvinningsglas som används.

Pilkingtonfabriken kunde använda mycket mer återvinningsråvara än den har tillgång till för närvarande. Framför allt klart glas vore välkommet och fabriken har ingått några nya leveransavtal.

Återvinning sparar kostnader

Pilkingtons lastbil kör in på fabriksgården och stjälper ut klirrande glassplitter i den hög som ligger där. Huvudförtroendemannen och arbetarskyddsfullmäktigen Unto Ahola berättar att de flesta bilar som kör glas för återvinning hämtar lass som betraktas som avfall när det lastas men som råvara när det lossas i Lahtis.

– T.ex. vindrutor eller fasadglas på byggnader ger massvis med kasserade bitar, avfall, i de fabriker där de framställs eller beskärs. Om företagen för glaset till avstjälpningsplatsen kostar det pengar. För oss är deras avfall värdefull pint, vår råvara, betonar Ahola.

– Vi använder ändå inte glaset från vindrutor som har gått sönder för de har olika hinnor och andra material som skulle föra med sig orenheter i råämnet och då uppfylls inte kvalitetskraven.

Återvunnen råvara kostar glasindustrin ungefär en tredjedel av priset för den egentliga råvaran. Dessutom sparar man energikostnader, för glasframställning är en energikrävande industri. T.ex. i Lahtis är ugnarna på dygnet runt under alla årets dagar ända fram till den planerade kallrenoveringen år 2007.

Avdelningschef Ari Varjovirta på glasframställningen konstaterar att man kunde öka andelen återvunnet material som råvara men den nuvarande tekniken medger inte en total övergång till återvunnet glas. Men så finns det heller inte tillräckligt med sådant. Återvunnet klart glas hoppas de få mera av i framtiden.

Robotar gör de farliga jobben

Huvudförtroendemannen berättar att framställningen av specialglas har hållit Lahtisfabriken vid liv. För närvarande sysselsätter fabriken 130 personer medan den under den bästa perioden i mitten av 1970-talet gav arbete åt 740 personer. Maskiner och robotar har minskat behovet av arbetskraft. Så får man också vandra länge i fabrikslokalerna innan den första arbetaren kommer emot utanför kontrollrummet. Man har utrymt det kontrollrum där man övervakade blandningen av råvara och flyttat över all övervakning till ett annat kontrollrum.

Robotarna flyttar stora glasblock med hjälp av sugkoppar. Med människohänder vore den här fasen både tung och farlig.

I linjens slutända lär operatör Ari Rautakangas upp sommararbetare. Trots att både Jouni Ruotanen och Ville Mikkola har arbetat på glasfabriken under tidigare somrar är det viktigt att lära dem nya uppgifter och att repetera gamla färdigheter.

– Glashanteringen kräver noggrannhet. Det ser illa ut om en stor glasyta får en repa, påminner Rautakangas.

Unto Ahola, som också fungerar som arbetarskyddsfullmäktig, berättar att det är sällsynt att man skär upp fingrarna eller bränner händerna trots att man arbetar mitt bland vassa glas och heta ugnar.

– Vi har kunnat undvika det här slaget av olyckor genom noggrannhet och riktig skyddsutrustning. Halka är orsaken till de flesta olyckorna här, säger Ahola.

AINO PIETARINEN
Översättning: ASTRID NIKULA