Var fjärde FFC:are som är engagerad i arbetarskyddet är kvinna, och har fyllt 45. Löntagaren kände Heleena Havulehto, arbetarskyddsfullmäktig på heltid i Nurmijärvi kommun, på pulsen.

– Jag är absolut ingen domare, men ibland känner jag mig nog som en polis, då jag kollar upp om saker och ting uträttats. Jag är nog närmast en servicearbetare, konstaterar Havulehto.

Det är ett utmanande, givande men också psykiskt belastande jobb att höja arbetstrivseln för de drygt 2 600 personer, vikarier medräknade, som arbetar i kommunens tjänst. För en arbetarskyddsfullmäktig är det viktigt att också se om sitt eget välbefinnande.

– Det är ett viktigt jobb och ett heltidsjobb! Jag är den första heltidsanställda, tidigare hade vi branschvisa arbetarskyddsfullmäktige men låga kvottimmar för arbetarskyddet. I praktiken fungerade det inte, jag kunde själv inte sticka i väg för att sköta det jobbet och lämna barnen på dagis i sticket, säger hon.

I fem år jobbade Havulehto ensam på heltid, sedan tre år har hon en kollega, rektor i en skola, som har elva timmar i veckan för arbetarskyddsuppdrag. Det här har öppnat en möjlighet för ansvarsfördelning. Fem branschvisa ombud finns därtill just nu.

Utveckla och medvetandegöra

Heleena Havulehto har sitt arbetsrum i kommungården, en rödtegelbyggnad med skola, ämbetshus och bibliotek som grannar i Nurmijärvi centrum. Kommunen är ett tillväxtcentra, i dag är invånarna 37 000 men de ökar med 1–2 procent varje år.

Den här tisdagsmorgonen har Havulehto redan hunnit besöka ett kök, men mycket av jobbet gör hon per telefon och vid olika möten. Två telefoner gör att hon alltid är anträffbar.

– Bordet är aldrig tomt, och besökarna är många. Det är lättare för folk att komma hit, för ett konfidentiellt samtal, än att be mig besöka arbetsplatsen. Men en eller två gånger i veckan kartlägger jag situationen på arbetsplatserna tillsammans med företagshälsovårdaren. Självklart bör jag också annars bekanta mig med arbetet och arbetstagarna och synas på arbetsplatserna.

Havulehto har slitit hårt för att utveckla arbetarskyddet i kommunen och medvetandegöra människor om vikten av ett fungerande arbetarskydd. Hon informerar nyanställda på introduktionskurser och vid möten på arbetsplatserna, lyfter fram aktuella frågor i personaltidningen Supliikki, anordnar utbildning för hela personalen, förmännen inklusive, om sådant som välbefinnande, lagstiftning med mera.

Ingens dräng

Havulehto lovordar det goda samarbetet med arbetsgivarna, det går vanligen att diskutera sig fram till en lösning. Vid ett möte häromdagen fick hon dock en överraskande fråga: på vems sida står du, arbetstagarnas eller arbetsgivarnas?

– Som arbetarskyddsfullmäktig är jag inte lierad med någon. Mitt arbete styrs av lagen om arbetarskydd och lagen om övervakning av arbetarskyddet. Vi samarbetar med alla, varken en fullmäktig eller en arbetsgemenskap kan fungera enligt en individs mål.

Det kommunala fältet är brett och Havulehto har skaffat sig både grund- och specialkunskap. Det gäller också att försöka utveckla sin sociala kompetens.

Den första fyraårsperioden gick i mycket åt till att bygga upp ett nätverk som sträckte sig över arbetsplatserna, arbetstagarna, arbetsgivarna och arbetarskyddsmyndigheter.

– En stor hjälp får jag av mina kolleger, många har en grundmurad kunskap sedan många år. Det är onödigt att börja bygga upp allt från början. Jag träffar kollegerna i grannkommunerna regelbundet och KAT har stödgrupper för arbetarskyddet i sina regionkontor. Årligen anordnas också träffar.

Nurmijärvi kommun har också en tyky- eller snarare tyvygrupp (työviihtyvyys, trivsel på jobbet)grupp som koordinerar olika arbetarskyddsprojekt. I samarbete med Kiljavainstitutet, och stöd från arbetsministeriet skapades ifjol en handbok med en modell för hur en bra arbetsplats i kommunen skapas.

Ny period med många utmaningar

Heleena Havulehto är en av cirka 600 arbetarskyddsfullmäktige, ungefär hälften av dem kvinnor, i Kommunfacket KAT. I höst väljs igen arbetarskyddsfullmäktige. Havulehto är redo att ställa upp i valet och allt pekar på att det i övrigt också blir sämjoval, säger hon. Förutom arbetarskyddsombud behövs sex arbetstagare till arbetarskyddskommissionen, där det också sitter tre representanter för tjänstemännen och tre för arbetsgivarna.

För arbetet är ingalunda klart. Kommunernas personal stressas av snäva personalresurser, av olika förändringsplaner, av privatisering. Det sista gäller inte så mycket Nurmijärvi — experimentet med att lägga ut städning i en skola blev kortvarigt.

– Arbetsgivaren ansvar för arbetarskyddet och måste kunna identifiera och göra något åt belastningen. Att ingripa då så behövs. Här brister det då arbetstagare kan vara sjukskrivna i närmare hundra dagar, utan att kontakt tas med dem. Senast då sjukledigheten pågått i 30 dagar borde så ske.

Havulehto ser som en viktig uppgift att försöka öka kunskapen om arbetarskyddet just hos arbetsledningen, allt i arbetshälsans och trivselns namn.

– Kunskap finns, om man bara vill ta till sig den.

Mångkunnig

Arbetet som arbetarskyddsfullmäktig är ger en mycket. Utmaningar saknas inte heller. Inomhusluften och frågor kring det psykiska välbefinnandet ger mycket jobb. Ovanpå det kommer personaltvister, resursbrist, osäkerhet då tjänster läggs ut och annat, kräver sin kvinna eller man, betonar KAT:s arbetsmiljösekreterare Anne Mironen.

Våldshoten blir allt vanligare, inom bl.a. trafiken, social och hälsovården och undervisningen.

Arbetsolyckorna inte att förglömma, antalet har hållits på samma nivå en längre tid och olyckorna under resorna till och från arbetet har till och med något ökat.

– Allt dett kräver mycket av de kvinnor och män som utför jobbete, säger Mironen.

Planerna på en kommun- och servicereform är en stor utmaning: hur se till att personalen tas med då kommunstrukturerna ses över.

INGEGERD EKSTRAND