– Jag hinner från Sundom till Karleby, men inte tillbaka, säger Anna-Leena Aspegren-Törnroos, Kårkullas arbetarskyddsfullmäktige i Österbotten. Enheterna är 34 och just nu är processen på gång att utse skyddsombud i de här.

Hon är djupt oroad över planerna att skära ned arbetarskyddsdistriktens resurser.

– Övervakning behövs, och mer därtill, säger hon. Den första inspektionen i modern tid skedde nu i våras på arbetscentralen i Vasa.

Ergonomin bantades bort

Anna-Leena Aspegren-Törnroos trädde till som arbetarskyddsfullmäktig vid ett fyllnadsval i november ifjol. Och började se sig omkring på jobbet med andra ögon. Arbetsmiljön i Sundom, där hon jobbat sedan starten 1995 hade klara brister.

– Jag var själv med redan i planeringsprocessen, då jag hade lång erfarenhet av arbete med utvecklingsstörda i Sverige. Men ekonomin var för stram, ergonomin bantades helt enkelt bort, säger hon.

På utsidan ter sig boendet, kompletterat med djur och odlingar, som rena Bullerbyidyllen. Röda långsmala trähus krönta av låga gulmålade vindsvåningar, en ny snickeriverkstad och djurstallet med en gärdesgårdsomringad oas i mitten.

– En sinnenas oas, säger Anna-Leena och berättar om somrar med rosen- och nypondoft, klängande klematis och porlande vattenfall i Torvalds örtagård, som döpts efter en tidigare boende.

Djuren vistas ännu inomhus vid vårt besök då maj lurar bakom knuten. En högljutt bräkande tacka med sina två lamm hälsar oss. I kätten intill huserar en getabock med snyggt skulpterade horn — mindre trevliga vid närkontakt, säger vår ciceron. Killingen med mor är snövita, och hönsen sprätter runt vårens första kyckling.

Pendlar på jobb

Miljön är fin för de elva boende i åldern 20 till 64. Här kan de röra sig fritt i naturen: i björkbacken med stora stenbumlingar och nymurad grillplats, på åkrarna där det odlas potatis, i landen med grönsaker och hallon.

– Många utvecklingsstörda klarar inte av att vara instängda inomhus, säger Anna-Leena och berättar att tanken var att de boende skulle hjälpa till med djur och odling, ha meningsfull sysselsättning. Men så blev det inte: de som klarade lite mer, flyttade snart till egna lägenheter — och kommer hit och jobbar på dagarna.

Pendlarna jobbar också i den nybyggda snickeriverkstaden, med renoveringar och nytillverkning av fågelholkar, fönsterbågar, sophus och annat, berättar arbetsledaren Karl-Erik Österberg.

– Pojkarna sköter montering och många andra arbetsmoment. Med maskiner och sånt hjälper vi till, säger han.

Äldre i grannskapet får hjälp med bärplockning, gräsklippning och snöskottning. Vedklyvning är en bra business.

Djuren ska förstås ha mat. Hö odlas, fås i donation och köps. Potatis är också populärt som djurmat, det visar de två stor bunkar som Maria Backull flinkt fyller med små, fint skurna bitar.

Tungarbetad innemiljö

Alla elva bor i egna rum med wc. Bastu och kök är gemensamma. Anna-Leena Aspgren-Törnroos med arbetskamraten Annika Karp som modell, visar hur svårarbetade t.ex. de vinkelbygga wc:na är.

– Duschsängar fås bara in på högkant, och wc-besök med gåstol och rollator är inte lätta för den som assisterar, säger duon.

Personalens sociala utrymme är ett litet rum med minimala egna skåp. Här på kontoret byter alla kläder före eller efter arbetspasset, och skyndar ut och in genom dörren till wc-duschrummet som mynnar ut i kontoret.

– Här är full rulle. Än behöver någon kolla något på datorn, ringa ett samtal, kopiera. Kök har vi inte, utan kokar i de boendes. Kaffe vid bord dricker bara jag, de andra sitter på sängkanten och balanserar kopparna på knäna, berättar tf enhetschefen Ann-Katrin Hietanen som sköter pappersjobb och rapporteringar i samma rum.

Arbetarskyddsmaterialet får Anna-Leena ha hemma, i hennes skåp ryms det inte.

– Men skåpet är låsbart. Tidigare förvarades också sådant som rengöringsmedel i dunkar i låsta skåp, säger Anna-Leena som lärt sig grunderna i arbetarskydd på en kurs. Men hårt satt det åt att få gå på kurs, på egen tid.

Riskbedömning ska göras så fort tid finns. Arbetstiden är proppfull, med att serva, underhålla , planera allt från klädsömnad till omorganisering.

– Tidsödande är det också att ha förrådet på vinden, säger Anna-Leena och kliver upp för en stegtrappa till loftet där säsongkläder, rullstolar, sängar, madrasser med mera kuskas upp och ned.

Stressen ökade i höstas, då arbetsgivaren föreslog att arbetet, som görs i tre skift, skulle omorganiseras. På försök jobbade personalen morgonpass mellan 6 och 9, och återvände till jobbet på eftermiddagen.

– Hälften hade sagt upp sig om det hade fortsatt, säger Anna-Leena, fackligt aktiv sedan 1976 då hon skrev in sig i svenska Kommunal.

27 timmar enligt lag

Efter flytten till Finland höll hon sig ifrån det fackliga i sex månader, sedan blev det för trist. I dag är Anna-Leena vice ordförande för Kårkullas fackavdelning i Österbotten, underställd den — mindre — i Pargas. Förbundet är JHL.

Maken ställer upp så trebarnsmamman Anna-Leena också hinner med olika politiska uppdrag, bl.a. är hon ordförande för Malax socialdemokrater.

Anna-Leena är en kämpe till naturen. Slåss för sina rättigheter måste man, säger hon och berättar att hon skrivit brev till arbetsgivaren Kårkulla i Pargas.

– Jag måste få mer tid för arbetarskyddsuppdraget. Enligt lagen borde jag ha 27 timmar i månaden, då det är 270 arbetstagares välmående jag ska värna om, säger Anna-Leena.

Sjukskrivningarna är förvånansvärt få, även om långvarigt slit har gett de i huvudsak medelålders kvinnorna en del krämpor. Man tiger och lider, och hjälps åt. Riskerna med lyft är stora då hjälpmedel saknas. De anmälda olyckorna och tillbuden har dock ökat markant. Mögelskador har uppdagats i bl.a. dagcentret i Korsholm och arbetscentralen i Jakobstad.

– Mår vi bra, då mår också klienterna bra, säger Anna-Leena Aspegren-Törnroos med eftertryck.

Den dag vi är på besök har personalen haft sin första handledning — på tretton år. Så hopp om bättre tider finns.

INGEGERD EKSTRAND