– Det finns inte så mycket damm i luften här, försäkrar platschefen Eeva Syrjä. Hon har fått viss förhandsinformation om mätresultaten som forskarteamet från Arbetshälsoinstitutet tagit fram (se artikeln intill) och menar att Technoworld har en bra arbetsmiljö.

Det håller VD Phär Oscár på svenska Stena Technoworld AB i och för sig med om; vid inspektioner har Björneborgsföretaget klarat sig bra i relation till de andra nio anläggningarna av det här slaget som koncernen har ute i Europa. Men uppgiften att ingen använder andningsskydd i Björneborgsföretaget förvånar honom:

– Det är naturligtvis inte bra. Vi har regler inom koncernen att de anställda ska bära munskydd när de arbetar. Det har de anställda i Sverige. Damm uppstår i jobbet, det kan inte förnekas. Visserligen har det visat sig vid mätningar i Sverige att det ändå inte förekommer så mycket farliga ämnen i dammet som vi befarat, men vi anser att man måste ta det säkra före det osäkra.

Apparater med flamskyddsmedel i plasthöljena hanteras ganska omilt, kretskort uppbyggda på flamskyddad epoxy eller fenollaminat slängs i stora containrar. För en tillfällig besökare ser miljön ut att innehålla en hel del källor till damm. På uppmaning från koncernledningen har man gjort vissa ändringar av rutinerna i Björneborgsföretaget. En städerska finns nu som kontinuerligt med hjälp av tekniska hjälpmedel ser till att det är så dammfritt som möjligt i lokalerna.

Men Phär Oscár anser i likhet med den finländske vd:n Jouni Spets att det inte finns några större skillnader mellan Sverige och Finland när det gäller arbetarskyddstänkande. Båda är också angelägna om att den här verksamheten bedrivs marknadsmässigt och professionellt och att ingen får konkurrera med dålig arbetsmiljö. Phär Oscár påpekar att branschen mognat. I Sverige förekommer inte längre de oseriösa företagsetableringar som man kunde se tidigare, arbetsplatser där flyktingar och långtidsarbetslösa sattes att utan skyddsåtgärder och information hantera skrot som kunde innehålla PCB, kvicksilver och mycket annat.

– Men man behöver inte fara längre än till Tyskland för att finna den här sortens anläggningar där man sysselsätter fångar, flyktingar och andra svaga grupper, säger Phär Oscár.

I Finland finns tyvärr också ett antal mindre seriösa företag kvar, säger Jouni Spets.

Eeva Syrjä framhåller att ingen sätts att utan information och utbildning ta sönder elektronik. De farligaste apparaterna är det speciellt utbildad personal som tar hand om och för samtliga gäller att de första tiden arbetar med handledare. Arbetsvillkoren är normala och avancemangsmöjligheter finns.

Det går inte att göra jobbet automatiskt med hjälp av maskiner. Apparaterna kan vara från olika tillverkningsperioder och länder. Därmed varierar också deras innehåll av miljöfarliga ämnen. Alla produkter är inte heller tydligt varudeklarerade; det gäller att skaffa sig kunskap och erfarenhet så att man vet var farorna lurar.

När Technoworlds stora demonteringshall byggdes upp i Björneborg för ett antal år sedan ansågs den vara den mest moderna i Finland inom branschen. Företaget har också på eget initiativ varit med i Arbetshälsoinstitutets undersökning .

Forskare inkopplade

Det första Technoworldföretaget där man tog hand om elektronikskrot finns i Bräkne Hoby i södra Sverige. När det kom till i början av 1990-talet var man från början uppmärksam på riskerna i hanteringen. De som byggde upp verksamheten hade tidigare varit anställda i Nokias tillverkning i de aktuella lokalerna och var väl medvetna om vad elektronik kan innehålla. Både fackföreningsrörelsen och Naturskyddsföreningen i Sverige ingick i en referensgrupp som följde verksamheten. Åke Bergman, professor vid institutionen för miljökemi vid Stockholms universitet, har varit engagerad i forskningsprojekt vid företaget, och han har tidigt varnat för riskerna i hanteringen av skrot som innehåller bl a klorerade och bromerade flamskyddsmedel. Phär Oscár berättar att kontakterna med forskare fortsätter, även om inte i samma utsträckning som tidigare år.

Det visade sig välbetänkt att engagera forskare att följa hur de anställda påverkades av arbetet i Bräkne-Hoby. En maskin som malde ned plast fick t ex snabbt flyttas ut ur lokalerna då anställda fick hudbesvär. Punktutsug monterades ovanför arbetsbänkarna, senare flyttades de ner till golvnivå. I de tidiga forskningsprojekten då man mätte kemikaliehalterna hos de anställda kunde man konstatera att de hade högre halter av flamskyddsmedel i blodet än andra yrkesgrupper man jämförde med, i något fall upp till 50 gånger högre. Det ansågs att det främst var plastdammpartiklar som var orsaken. Men det konstaterades också i senare mätningar att halterna sjönk när man vidtog förbättringar i arbetsmiljön.

GUNNI NORDSTRÖM
Foto JOHANNES TERVO

Flamskyddsmedel inte oumbärliga

Flamskyddsmedel har vi överallt i dag, inte bara i elektroniken. De finns t ex i möbler och textilier för att förhindra brand. Men redan på 1990-talet slog Räddningsverket i Sverige larm att flamskyddsmedlen ingalunda utgör något effektivt skydd mot brand. Däremot blir de livsfarliga när en brand uppstår genom att de snabbt utvecklar giftiga gaser. Många anser att kemikalieindustrin skapat en onödig efterfrågan; brandskydd kan ges utan klorerade och bromerade flamskyddsmedel.

Plasthöljet i en gammal TV-apparat eller bildskärm med katodstrålerör baktill innehåller en hög procent flamskyddsmedel av typ PBDE, polybromerade difenyletrar, som är stabila och bioackumulerande när de kommer ut i naturen och in i våra kroppar. Vid bränder utvecklar flamskyddsmedlen också dioxiner och furaner. Vissa typer av PBDE har sedan länge börjat fasas ut i produktionen, men ännu finns många gamla datorer och TV-apparater kvar i hemmen och kommer så småningom att tas om hand av kretsloppsarbetare.

De bromerade flamskyddsmedlen som man nu successivt enligt EU-direktiv försöker begränsa liknar i sin uppbyggnad PCB, ett samlingsnamn för något hundratal olika ämnen som på 1960-talet upptäcktes av professor Sören Jensen på institutionen för miljökemi vid Stockholms universitet. Han slog larm och fick gehör över hela världen, vilket ledde till att PCB förbjöds i de flesta länder. Han har vid flera tillfällen gett uttryck åt sin besvikelse över att de snarlika bromerade ämnena fick en okontrollerad spridning så att de i dag finns i hela näringskedjan.

Det svenska TCO (Tjänstemännens Fackliga Centralorganisation) krävde i sin bildskärmsmärkning redan på 1990-talet att PBDE skulle tas bort ur plasthöljena.

Organiska fosforföreningar:

• TCEP, tris(2-kloretyl)fosfat
• TCPP, tris(1-klor-2-propyl)fosfat
• TDCPP, tris(1,3-diklor-2-propyl)fosfat
• TBP, tributylfosfat
• TBEP, tris(2-etylhexyl)fosfat
• TEHP, tris(2-etylhexyl)fosfat
• TPP, trifenylfosfat
• TCP, trikresylfosfat

Polybromerade och klorerade flamskyddsmedel:

• TBBP-A, tetrabrombisfenol-A
• DBDPE, decabromdifenyletan
• BTBPE, 1,2 bis (2,4, 6 tribrom)fenoxietan
• DP, (Dechlorane plus) dodecaklordodecahydrodimetandibentsocykloeten
• PBDE, polybromerade difenyletrar (tetra-BDE, penta-BDE, hexa-BDE, hepta-BDE, okta-BDE, nona-BDE, deka-BDE)

Ftalater, mjukgörare:

• DMP, dimetylftalat
• DEP, dietylftalat
• DPP, dipropylftalat
• DIBP, di-isobutylftalat
• DBP,dibutylfosfat
• BBP, butylbentsylftalat
• DCHP, dicyklohexylftalat
• DEHP, di(2-etylhexyl)ftalat
• DNOP, di-n-oktylftalat