Det är ju rent fantastiskt vad man kan göra med dna-teknik, djupa kunskaper om anatomi och en konstnärligt fungerande fantasi.

Fast det är inte utan att jag undrar hur stor del av rekonstruktionen består av just fantasi? Vad skulle Mechtild av Holstein, jarlens hustru, sagt om Nilssons version av Birger en kväll klivit in i hennes gemak. Skulle hon överhuvudtaget ha känt igenom honom?

Ungefär samtidigt som jag läser om hur Birger jarls ansikte rekonstruerats i Stockholm får jag höra om något än mer fantasieggande: i en sibirisk grotta i Altaibergen har man hittat en hittills okänd människoart som tros ha levt för omkring 40.000 år sedan.

40.000 år är ingen lång tid i sammanhanget. Sett till människosläktets historia är det som i går.

Svante Pääbo, som är verksam vid Max Planckinstitutet för evolutionär antropologi i Leipzig, kallar den nya varelsen "Kvinna X". Pääbo och hans medarbetare uppskattar att det rör sig om ett barn på sådär fem till sju år.

Det är alltså vad man tror. För det är ju inte så att man har hittat hela barnet. Det man har hittat och utgår ifrån är en liten benbit från ena lillfingret. Så mycket mindre kan det inte bli.

Men vi tror ju på forskningen och på den nya tekniken. Så varför inte.

Lite skepsis ska man kanske ändå hålla sig med. Det sägs ju vara sunt. Och då jag i min morgontidning läser om fallet Tomas Quick påminns jag om detta.

Tomas Quick, som numera heter Sture Bergwall, är Sveriges genom tiderna värsta seriemördare. Alternativt seriebedragare. Huruvida han är det ena eller det andra tvistas det nu om i landet. Quick har erkänt omkring trettio mord och dömts för åtta. Numera säger han att han inte har begått ett enda.

Ett av fallen han dömts för är mordet på en nioårig flicka i Drammen 1988. En del av den tekniska bevisningen i fallet består av små förkolnade benbitar som inför rättegången mot Thomas Quick analyserades av två osteologer. Professorerna kom fram till att benbitarna "med stor sannolikhet härstammar från en människa, troligen från en yngre person".

Det stämde ju bra det, den försvunna flickan i Norge var både människa och ung.

Nu när man börjat gräva i allt igen, har benbitarna analyserats på nytt. Den analysen gjordes av Statens kriminaltekniska laboratorium, och analysen visade av benbitarna inte var benbitar, och de kom överhuvudtaget inte från någon levande varelse. Bitarna bestod av trä, lim och syntetmaterial.

Den skapande fantasin är stark. Ibland så stark att den får verkligheten att vackla: en träbit blir det ben vi så våldsamt behöver, en död syns på nytt efter åttahundra år, och ett lillfinger blir en länk i den historia som berättar varifrån vi kommer och vart vi är på väg.

Så man undrar: är det verkligheten som skapar berättelserna, eller kan det möjligen vara tvärtom?