Man talar gladeligen förbi varandra och utan att granska fakta. Trots att sanningen finns i ett varuhus nära dig, i realådan. Syftar på Ken Loachs film It´s a Free World, en svidande uppgörelse med den nya, om än inte särskilt sköna arbetsmarknaden. Med allt vad det innebär av skumma bemanningsföretag och taskiga arbetsvillkor, något som drabbar inte minst gästarbetarna.

Talande för den så kallade utlänningsdebatten (läs: utbölingsdebatten) är att de som allra mest berörs sällan eller aldrig kommer till tals. Och även om det skulle ske så är det inte snickelisnacket utan de praktiska resultaten, statistiken, som är avgörande. Schyssta arbetsvillkor eller ej, integrerad eller nää?

Men den kanske bästa (internationaliserings)måttstocken är ändå kulturen, om det så gäller musik, film, litteratur eller sport. Det är här som samhällets själ och kreativa kärna blottas, och det på ett helt annat sätt än på bygget eller i städskrubben.

Och i den meningen har det ju faktiskt hänt lite grann, inte minst på fotbollens område. För tjugo år sedan hade det varit omöjligt att tänka sig spelare med efternamn som Jeremenko, Hetemaj och Kuqi i den finländska landslagströjan. Så inte längre.

Därifrån är det förstås långt till en talang av Zlatan Ibrahimovics kaliber, och inom de sköna konsterna är glappet till vårt västra grannland ännu större. Men så har det å andra sidan alltid varit, att det blågula laget dragit till sig förstärkningar.

Kommer ihåg på 70-talet när man bänkade sig framför Finnkampen och stavhopparen, ex-jugoslaven Miro Zalar plockade hem de avgörande poängen. Det sved, men man visste ju inte bättre.

Inom musiken är situationen sjufalt värre, har alltid varit. Katri Helena och Paula Koivuniemi i all ära, men nog bleknar de vid en jämförelse med den mångkulturella grannkvoten. Eller vad säga om hejare som Timbuktu, Darin, Salem Al Fakir (som förövrigt är född i Huddinge och heter Lars i första namn) och Dr. Alban.

Okej, det sistnämnda fallet kan diskuteras. Men Anna Järvinen då? Och Kent, som kryllar av finnättlingar?

Filmen är förstås inget undantag. I Lauri Törhönens Gränsen 1918 figurerar ett antal ryssar, men de nekas inträde eller också skjuts de på fläcken. Och i Saara Cantells Kohtaamisia – Möten träffar vi en somalisk sjukskötare.

Inte mycket att skryta med, inte när man tänker på svensk-libanesiska Josef Fares som i Jalla! Jalla!, Kopps och Farsan tagit det svenska folket med storm – och det utan rynkor i pannan.

DOKUMENTÄR
 Dammsugarförsäljarna, knacka dörr med John Webster i släptåg, Yle Teema 6/6
– Häromåret levererade John Webster klimatdokumentären Hur man rör till en riktig soppa. Fin film, men nog bleknar den mot Dammsugarförsäljarna från 1993. Det handlar om tre kringresande försäljare som regissören följer i vått och torrt. Slutresultatet är bara för rörande, tragikomiskt i all sin uppriktighet.

FIKTION
Anna Pihl, dansk kvalitetsdramatik i färsk tappning, TV1 från 5/6
– Danskarna kan det här med tevedrama och speciellt respektingivande är kriminalserierna, välspelade och utomordentligt välskrivna. Det gäller också för Anna Pihl (med Charlotte Munck i titelrollen), polisserien som nu går ut med tio nya avsnitt. Och det utan att vältra sig i sprit och magsår. Kvinnfolk har viktigare saker för sig.

TV-FILM 
 The Squid and the Whale, bitterljuva ungdomsår i tolkning av Noah Baumbach, TV1 4/6
– Bakom den kryptiska titel som i svensk översättning lyder Bläckfisken och valen gömmer sig en uppväxtskildring med intellektuella förtecken. Hos familjen Berkman i Brooklyn gömmer man sig bakom doktorsgrader och sluga resonemang, men när skilsmässan är ett faktum står man där med rumpan bar. Smart, smärtsamt och inte så lite roligt.