Men den kanske bästa (internationaliserings)måttstocken är ändå kulturen, om det
så gäller musik, film, litteratur eller sport. Det är här som samhällets själ och
kreativa kärna blottas, och det på ett helt annat sätt än på bygget eller i
städskrubben.
Och i den meningen har det ju faktiskt hänt lite grann, inte minst på fotbollens
område. För tjugo år sedan hade det varit omöjligt att tänka sig spelare med
efternamn som Jeremenko, Hetemaj och Kuqi i den finländska landslagströjan. Så inte
längre.
Därifrån är det förstås långt till en talang av Zlatan Ibrahimovics kaliber, och
inom de sköna konsterna är glappet till vårt västra grannland ännu större. Men så
har det å andra sidan alltid varit, att det blågula laget dragit till sig
förstärkningar.
Kommer ihåg på 70-talet när man bänkade sig framför Finnkampen och stavhopparen,
ex-jugoslaven Miro Zalar plockade hem de avgörande poängen. Det sved, men man visste ju
inte bättre.
Inom musiken är situationen sjufalt värre, har alltid varit. Katri Helena och Paula
Koivuniemi i all ära, men nog bleknar de vid en jämförelse med den mångkulturella
grannkvoten. Eller vad säga om hejare som Timbuktu, Darin, Salem Al Fakir (som
förövrigt är född i Huddinge och heter Lars i första namn) och Dr. Alban.
Okej, det sistnämnda fallet kan diskuteras. Men Anna Järvinen då? Och Kent, som
kryllar av finnättlingar?
Filmen är förstås inget undantag. I Lauri Törhönens Gränsen 1918 figurerar ett
antal ryssar, men de nekas inträde eller också skjuts de på fläcken. Och i Saara
Cantells Kohtaamisia Möten träffar vi en somalisk sjukskötare.
Inte mycket att skryta med, inte när man tänker på svensk-libanesiska Josef Fares
som i Jalla! Jalla!, Kopps och Farsan tagit det svenska folket med storm och det
utan rynkor i pannan.
Mångkulturellt kan uppenbarligen vara härligt, härligt. Alternativt farligt,
farligt, som i Daniel Espinosas Snabba Cash där chilenarna och juggarna gör upp.
Förövrigt håller Amir Chamdin på med en film om Cornelis Vreeswijk, den flygande
holländaren. Ni fattar vinken.