Den åldersgrupp som vi alldeles särskilt måste värna om är de unga i åldrarna 16–25. De som inte får grepp om livet i yngre år får sannolikt heller inga jobb senare och det finns risk för att de blir en ekonomisk belastning för samhället under resten av sin återstående livstid. Därför är alla satsningar som nu görs på de yngres sysselsättning och mentala hälsa ytterst välkomna och viktiga. Om vi förlänger en sextiotreårings arbetsliv med ett år är det förstås gott och väl, men därmed vinner vi ett arbetsår. Ett! Om vi lyckas förhindra en yngre persons utslagning kan vi i bästa fall vinna fyrtio arbetsår!

Ett samhälles ekonomiska livskraft brukar ibland uttryckas med den ekonomiska försörjningskvoten. Principen är enkel, man delar befolkningen i två delar genom att placera alla som har jobb i en grupp och resten, dvs. barn, pensionärer, arbetslösa och studerande i den andra. Så räknar man hur många det är i var grupp och dividerar det senare talet med det förra. För Finlands del ger detta ett tal som ligger omkring 1,2. Detta tal anger hur många personer varje arbetstagare försörjer utöver sig själv.

Försörjningskvoten är inte i sig särskilt alarmerande hög i Finland. Det som är oroväckande är sammansättningen och den regionala fördelningen. Relativt sett allt färre barn, relativt många yngre långtidsarbetslösa och förtidspensionärer. Samtidigt delas landet allt tydligare i två storregioner: sydväst och nordost. I den förra går det bara bättre, i den senare allt sämre.

Vi måste hitta metoder att ge alla en möjlighet till vettig sysselsättning, skapa nya jobb och flytta jobb till svagare regioner. Varje sysselsatt person betyder en radikal förändring av försörjningskvoten: en nettomottagare på fel ställe i försörjningsbalansen blir i stället nettobetalare. Det är därför som det är så viktigt att minska arbetslösheten, särskilt ungdomsarbetslösheten och den förtida pensioneringen. Dessutom är det bara så som vi på ett vettigt och hållbart sätt kan komma åt att lätta på försörjningskvoten.

Barn yngre än 16 år behöver vi givetvis snarare flera än färre av i framtiden. Dessutom ökar med säkerhet andelen personer över 65 år, inte heller det kan vi ju göra något åt. Vi ska i stället vara glada över att livslängden ökat så att så många som möjligt får chansen att njuta av en givande och välförtjänt pensionärstillvaro. Så dessa grupper kan vi med andra ord ingenting göra åt.

Nå antalet studerande då? Studierna kan möjligen göras bättre och effektivare, vilket kunde ge fler arbetsår, och på så vis förbättra försörjningskvoten, men det är ingalunda lätt och det går inte med käppar och kommandon. Risken finns att detta i stället bara skapar oro och mental ohälsa bland studerande.

En mycket viktigare fråga än det riskabla och svåra företaget att pressa ner studietiden borde enligt min mening vara att inrikta studierna bättre med tanke på arbetsmarknadens behov, så att vi inte får brist på mekaniker och byggjobbare samtidigt som vi har överutbud på humanister och statsvetare.

Invandring? Jag tror inte det är någon lösning på många årtionden än. Närområdena i öst och syd behöver mycket snart sin arbetskraft själv, och för mera fjärran invandring i större skala finns det inte tillräckligt med kulturell beredskap, för att nu uttrycka det hela i relativt milda ordalag.

De som ansvarar för vårt lands framtida välfärd borde därför främst sätta alla klutar till för att skapa möjligheter till vettig sysselsättning för alla som kan jobba här och nu. Politiken har kallats det möjligas konst. Det betyder att den nationella politiken nu måste se nya och goda möjligheter i de samhällsgrupper och de regioner där den globala marknaden har skapat arbetslöshet, osäkerhet och vånda. Blir detta möjligen ett bra valtema?