Vad gör en bilmontör vid den mäktiga masugnen, det smälta stålet
och på kommandobryggan som styr processerna?
– Vet du, allt möjligt, svarar JP lugnt.
För att kunna göra "allt möjligt" har det emellertid krävts en lång tid
i arbetet, uppmuntrande arbetskamrater och kunniga mästare. Det som också har bidragit
är arbetsgivarens positiva inställning och givetvis en egen brinnande lust att lära sig
nytt och att utnyttja det på bästa sätt i sitt eget jobb.
JP gick i tiderna bilmontörslinjen i yrkesskolan i Helsingfors och jobbade något år
i branschen. För cirka tjugo år sedan kom han så till Dalsbruk Ab för att gjuta
armeringsjärn. Den Stora Depressionen stängde fabriken i början av 1990-talet och JP
fick möjligheten att först flytta till valsverket i Åminnefors och så därifrån till
sin nuvarande arbetsplats i Koverhar.
Gropkarl blev assistent
I högskola kan man studera till ingenjör i metallurgi, men för att lära sig smälta
järnmalm och bränna den till rent stål finns inga skolor. Det krävs en hel del teknisk
kompetens, fysik och noggrannhet för att man skall lära sig behärska processen. Ingen
metallblandning kokar i masugnen utan människans styrande hand.
– Min första uppgift i Koverhar var som masugnskarl, eller gropkarl, som vi
yrkesmän kallar det. Uppgiften var att se till att det smultna järnet rann in i mixerna
som det skulle. Det är någonting man lär sig bara genom att göra det. Det är alltig
någon erfaren som visar nybörjaren, säger JP.
Nästa etapp i processen är att lära sig använda den maskin som tar ut svavel ur det
smultna järnet. Det skedet lärde sig JP under ett sommarinhopp. Så avancerade han till
andre assistent, och jobbet gick ut på att göra små underhållsarbeten och övervaka
masugnen. Numera är JP förste assistent, vilket innebär att han kan behärska all
apparatur, övervaka den och gripa in vid olika störningar.
Högste fiskalen vid masugnen är kontrollören och också den yrkeskunskapen har JP
förvärvat. Allra högsta hönset är förstås skiftmästaren, men det är ett jobb JP
inte är intresserad av, trots att han har blivit tillfrågad. Hans intresse ligger i
själva processen, inte i arbetsledningen. I processen är alla deltagare mångkunniga och
den långa vägens gossar. Av ingenjörer har man inte mycket hjälp invid masugnen.
Alla de övriga arbetarna, som har vigt sin själ åt Koverhar, har en
liknande arbetshistoria.
– Arbetsgivarna stöder och sporrar oss att bli mångkunniga, för det ligger
också i fabrikens intresse att alla kan lite av allt. Det gör också arbetet mera
intressant för oss själva när vi kan hoppa in var som helst vid behov. En aning syns
vår mångkompetens också i lönepåsen så visst är också det en sporrande faktor.
Säkerheten främst
Det kan förefalla som ett mekaniskt arbete att gå från ett moment till ett annat på
stålfabriken, men det är det inte alls. Var och en skall ha bankat in
säkerhetsaspekterna i ryggmärgen för det rör sig inte bara om att man själv arbetar
tryggt, i allra värsta fall kan säkerhet och hälsa, ja, rentav liv vara i fara på ett
område som omfattar en hel hektar. Därför bär JP alltid på sig en osmätare för att
vid behov ge oslarm på området.
– Det vi skall kunna om arbetssäkerheten är bland annat första hjälp och bruk
av syrgasflaskor och vi tränar på det allt emellanåt. Arbetarskyddet handlar i allra
högsta grad också om att kunna kommunicera väl. Vi arbetar i team och vi måste kunna
komma överens med varandra. All information skall föras vidare för att vi skall undvika
risksituationer. Om man pantar på information kunde det till och med leda till dödsfara.
Utan kunskaper i adb skulle inte ens JP klara sitt jobb, i alla fall inte i arbetet i
kontrollrummet. I kontrollrummet finns ett tjugo–trettiotal monitorer som följer
processen. Eventuella fel skall upptäckas genast, och helst på förhand. Hela masugnens
och stålfabrikens säkerhet är beroende av att man kan förebygga störningar för att
därmed kunna undvika större fara. Och det har man lyckats med.
– Arbetet i kontrollrummet är det mest utmanande och kräver ständigt nya
kunskaper. Programmen förnyas och dem skall man behärska.
– Mångsidigheten i arbetet utvecklas mest i själva arbetet men när till exempel
dataprogrammen förnyas får vi sätta oss på skolbänken och plugga teori. De teoretiska
kunskaperna skall sedan omsättas i praktiken. Hela tiden ställs vi inför helt nya
situationer som vi skall klara av.
Mästare och gesäll
I början av sin karriär gick JP i gesällära hos en erfaren metallare. Nu lär han
själv ut kunskaperna till dem som är nya här, men han säger att alla ändå på något
sätt förbli gesäller eftersom det ständigt finns nytt att lära sig. Det gäller att
inte ramla av kärran vid omställningar utan hålla sig ständigt aktiv. Det är bland
annat nödvändigt att dagligen studera den loggbok som förs vid de olika skiftena.
Jobbar man i treskift blir det också en utmaning att få arbete och fritid och
familjeliv att gå ihop. JP är ensamförsörjare för två tonåriga döttrar.
– Flickorna klarar sig numera bra på egen hand under mina åttatimmars
skift men när de var små jobbade jag bara dagskift.
JP kan också tacka sina döttrar för att de lär honom svenska. De går båda i
svenskspråkig skola i Raseborg.
– Vårt arbetsspråk på fabriken är finska. Engelska har jag behövt i någon
mån vid de koncernfackliga mötena men jag är inte längre med där.
Borde lära sig tåla ovisshet
Det är nog någonting man aldrig lär sig! Koverhararbetarna har ändå tvingats leva
med ovisshet för ägarbyten sker med jämna mellanrum. Detta trots att fabriken på den
östra sidan av Hangö udd står kvar år efter år och sprutar sina eldpelare, smälter
sin järnmalm och fabricerar sina järnstänger för fortsatt förädling intill de djupa
vattnen vid de goda farlederna och en välskött hamn.
