Råkade inför riksdagsvalet lyssna på ett radioinslag om unga och röstningsbenägenhet, vid mikrofonen en yngling som ännu inte bestämt sig ifall han skulle rösta. Problemet: killen tyckte sig inte ha fått tillräckligt med information om de olika kandidaterna.

Nähä, och att bläddra i tidningarna eller haka på en valdebatt är förstås för mycket begärt. Så här i tider av medial nyhjälplöshet, ett besvär som ironiskt nog gör sig gällande på tröskeln till den nya sköna informationsåldern.

Men frågan är om man själv är så mycket bättre däran. Slog det mig när fru Uggeldahl ringde våran (tonårs)dotter och skärmen lät förstå att det vara "Ice Mamma" som pinglat. Värst vilken kylig relation de tu har var min första tanke.

Men skulle jag ha tänkt längre än vad näsan är lång kanske det hade klarnat att Ice står för "in case of emergency": ring hit om du inget annat nummer har.

Det är lite samma med "smileygubben", bekant från e-postmeddelanden och sms. Själv har jag aldrig kommit mig för att klistra på en gubbe, även om det hänt att bisin knackat på hos mig. Sedan läser jag i DN att smileygubisen på slutet kan ha en avgörande betydelse för om textmeddelandet uppfattas som trevligt eller nonchalant. "Allt handlar om att visa varandra hänsyn. Precis som att man säger tack när man ber om saltet vid matbordet."

Det om mitt bordsskick, sorry. Om möjligt ännu mera bortkollrad känner jag mig när det gäller mobiltelefoners innandöme, operativsystem. Förståsigpåarna snackar om Android, Symbian och Windows Phone som om det gällde röd mjölk kontra lättmjölk men av matchvikten att döma innehåller min apparat minst en V-8-motor.