Chomskys huvudtes är den att skurkstaten framom andra är USA själv. Chomsky har absolut inga sympatier för Saddam Hussein. Det är inte det det är fråga om. Saddam är en skurk.

Att USA:s president inte allmänt kallas skurk, medan Iraks gör det, är en fråga om styrka och makt.

Chomskys berättelser kommer inte som någonting överraskande för mig. Visst skänker han mig nya detaljkunskaper men vad hans budskap i stort gäller är sådant som alla upplysta människor som följer med sin tid känner till. På några få punkter är jag av annan mening.

Och varför pratar jag då också om Per Warming? Han skriver om folkrörelsernas och folkhögskolans dilemma i dagens marknadsorienterade samhälle. Nästan allt som han beskriver är sådant som jag känner igen och nästan allt i hans analys är sådant som jag kan hålla med om. På några få punkter är jag av annan mening.

Men lika lite som jag tror att Chomskys bok kommer att bli den avgörande faktorn som för det internationella samfundet in på nya vägar vågar jag tro att Warmings bok kommer att vara katalysatorn för en genomgående förändring inom folkrörelser och folkhögskolor i Norden.

Är då både Noam Chomsky och Per Warming fullständiga idioter som kastar bort sin tid på att skriva böcker som inte kommer att förändra någonting?

Låt oss vända på frågan - eller snarare, låt oss utgå från det faktum att världen och samhället faktiskt förändras. Kalla det utveckling eller vad som helst. Och vad är det då som styr utvecklingen? Det är människors beteende och föreställningar, som bygger — men inte alltid

direkt — på den objektiva verkligheten..

Hur kan då ny information och nya synpunkter påverka vanligt folks beteende och föreställningar? Långsamt, är svaret. Folk påverkas så mycket mera av så mycket annat, reapriserna till exempel. Eller modejournalerna och skvallerpressen.

Men att både Noam Chomsky och Per Warming också påverkar är jag övertygad om. Men långsamt. Som sagt.

Alternativet till den långsamma utvecklingen vore revolution— att inte vänta på att vanligt folks uppfattningar ska förändras. På 1960- och 1970-talet var det en typisk kritik från vänsterhåll att socialdemokraterna var den bästa garantin för kapitalismens fortlevnad, eftersom dessa med sin långsamma reformpolitik hela tiden höll kapitalismen acceptabel för de stora massorna. Utan socialdemokratins reformer hade kapitalismen mycket snart urartat till en sådan förtrycksmekanism att vanligt folk med glädje hade tagit emot en kommunistisk revolution.

I det långa loppet var det i alla fall den socialdemokratiska långsamheten som segrade. Men hur långsam får långsamheten bli? Och vad händer när den socialdemokratiska reformpolitiken förvandlas till en försvarsstrid — något som många säger att den redan har gjort? Har socialdemokratin grävt ner sig i skyttegravarna och bara väntar på att stormen ska gå över?

Kanske borde det finnas fler ropande röster i öknen? En kör hörs bättre än solosångaren, men en fortlöpande klagosång förvandlas också snabbt till ett bakgrundssurr som ingen längre märker. Eller är det någon annanstans vi i dag bör ropa för att överhuvudtaget bli hörda? Vi som inte är säkra på att marknadsekonomin och USA-hegemonin utgör den slutliga lösningen för mänskligheten.