Aleksi Mäkeläs film "Pahat
pojat" lockar 75 000 tittare under det första veckoslutet, en siffra som torde ge
även de regerande mästarna, Harry Potter och Tolkien-gubisen, skrämselhicka.
Även i övrigt har den inhemska filmen vinden i ryggen. Förra året ugglade inte
mindre än 1,3 miljoner ögonpar på en inhemsk film på biograferna.
Ja, inte konstigt att veteranskådisen Aarre Karen med flankstöd av
premiärligisten, förlåt -ministern, Lipponen på den inhemska filmens Jussi-gala
tar till brösttoner. Av Karens svada att döma är Suomi-filmen nu redo att erövra hela
världen. Så bra är den, tammetusan. Eller så inte.
Med risk för att låta som kärringen mot strömmen vill jag påstå att den inhemska
filmen inte motsvarar sitt rykte. Hur jag än räknar och har mig får jag det till högst
tre BRA (läs: djärva, nyskapande, personliga, utmanande) filmer under de säg tre
senaste åren. Filmer som man med gott samvete kunde presentera för andra än kusinen
från landet.
Jag syftar på Vägen till Rukajärvi, den kvinnliga psykopatskildringen Neitoperho och
just det, Kaurismäkis Mannen utan minne. Aku Louhimies romantiska komedi, Kuutamolla, och
kriminalaren Raid är inte så futtiga de heller, och just här ligger "biffen".
Efter sisådär 30 år i "skogen" under vilken arga unga män och
andra självutnämnda Konstnärer med en VISION hållit den inhemska publiken på
betryggande avstånd har man nu fått upp ögonen för POPULÄRFILMEN.
Plötsligt är det här med "underhållning" inte längre ett skällsord utan
like. Det är helt okej att göra filmer som den stora publiken inte endast bästa
kaverin, bartendern, syrran och marsvinet kan tänkas gilla.
Det får givetvis konsekvenser också för marknadsföringen (usch, fult ord). Förr,
på den gamla dåliga tiden, ansåg man att filmen var färdig när kopian kom från
labbet. Och att till exempel snarvla med pressen var att "sälja sig". Idag är
det hart när omöjligt att undgå en ny inhemsk film.
Det vill säga ifall man inte vänder papper på undervisningsministeriet, som år
efter år insisterar på att blankt strunta i stödet för den inhemska filmen. Så vad
nytt? Filmmakarna är väl inte de enda fattiglapparna inom kultursektorn.
Kanske det, men faktum är att det offentliga stödet för filmen i Finland är 25-40
procent av den motsvarande potten i våra nordiska grannländer. Där man i t.ex. Sverige
årligen producerar ett trettiotal långfilmer kommer man i Suomi-Finland upp till futtiga
tio i medeltal.
Följaktligen är den inhemska filmens säsong endast sex månader lång (mellan slutet
av mars och september är det inga premiärer!) Att jämföra med det ramaskri som de
planerade, tre-fyra veckors permitteringarna på Operan och Nationalteatern, gav upphov
till.
På den punkten är jag en varm förespråkare av aforism-dribblaren K-G Backholms
filosofi: hellre än hajdare i varje stuga (läs: en inhemsk film i varje socken) än ett
operahus i Helsingfors.
Krister Uggeldahl