Aleksi Mäkeläs film "Pahat pojat" lockar 75 000 tittare under det första veckoslutet, en siffra som torde ge även de regerande mästarna, Harry Potter och Tolkien-gubisen, skrämselhicka.

Även i övrigt har den inhemska filmen vinden i ryggen. Förra året ugglade inte mindre än 1,3 miljoner ögonpar på en inhemsk film på biograferna.

Ja, inte konstigt att veteranskådisen Aarre Karen — med flankstöd av premiärligisten, förlåt -ministern, Lipponen — på den inhemska filmens Jussi-gala tar till brösttoner. Av Karens svada att döma är Suomi-filmen nu redo att erövra hela världen. Så bra är den, tammetusan. Eller så inte.

Med risk för att låta som kärringen mot strömmen vill jag påstå att den inhemska filmen inte motsvarar sitt rykte. Hur jag än räknar och har mig får jag det till högst tre BRA (läs: djärva, nyskapande, personliga, utmanande) filmer under de säg tre senaste åren. Filmer som man med gott samvete kunde presentera för andra än kusinen från landet.

Jag syftar på Vägen till Rukajärvi, den kvinnliga psykopatskildringen Neitoperho och just det, Kaurismäkis Mannen utan minne. Aku Louhimies romantiska komedi, Kuutamolla, och kriminalaren Raid är inte så futtiga de heller, och just här ligger "biffen".

Efter sisådär 30 år i "skogen" — under vilken arga unga män och andra självutnämnda Konstnärer med en VISION hållit den inhemska publiken på betryggande avstånd — har man nu fått upp ögonen för POPULÄRFILMEN.

Plötsligt är det här med "underhållning" inte längre ett skällsord utan like. Det är helt okej att göra filmer som den stora publiken — inte endast bästa kaverin, bartendern, syrran och marsvinet — kan tänkas gilla.

Det får givetvis konsekvenser också för marknadsföringen (usch, fult ord). Förr, på den gamla dåliga tiden, ansåg man att filmen var färdig när kopian kom från labbet. Och att till exempel snarvla med pressen var att "sälja sig". Idag är det hart när omöjligt att undgå en ny inhemsk film.

Det vill säga ifall man inte vänder papper på undervisningsministeriet, som år efter år insisterar på att blankt strunta i stödet för den inhemska filmen. Så vad nytt? Filmmakarna är väl inte de enda fattiglapparna inom kultursektorn.

Kanske det, men faktum är att det offentliga stödet för filmen i Finland är 25-40 procent av den motsvarande potten i våra nordiska grannländer. Där man i t.ex. Sverige årligen producerar ett trettiotal långfilmer kommer man i Suomi-Finland upp till futtiga tio i medeltal.

Följaktligen är den inhemska filmens säsong endast sex månader lång (mellan slutet av mars och september är det inga premiärer!) Att jämföra med det ramaskri som de planerade, tre-fyra veckors permitteringarna på Operan och Nationalteatern, gav upphov till.

På den punkten är jag en varm förespråkare av aforism-dribblaren K-G Backholms filosofi: hellre än hajdare i varje stuga (läs: en inhemsk film i varje socken) än ett operahus i Helsingfors.

Krister Uggeldahl

TEVE
"Humor i public service", SVT Europa, lördagkvällar
- En hysteriskt rolig lovsång till den svenska "rundradio"-verksamheten. De svenska toppkomikerna bullar upp med sketcher som inte är av denna värld. Se och lev längre!

RADIO
Den finlandssvenska regionalradions morgonsändningar, måndag-fredag Radio Vega
- Inte för att jag är så himla förtjust i det något gubbiga/gummiga anslaget, men vad gör man inte för att slippa struntpratet och det banala tio-i-topp-skvalet i Radio Extrems motsvarighet.

TV-FILM
"Girl, Interrupted", amerikanskt drama med Winona Ryder & Angelina Jolie, Fyran 9/2
- Överraskande känsligt och gripande uppväxtskildring, om bångstyriga 60-tals tjejer som gör uppror och förpassas till det vita madrasserade rummet. Jolie vann en Oscar.