. vane.jpg (302 bytes)

herro.jpg (2671 bytes)

forss2.jpg (11026 bytes)

Kompetensfällan

pune.gif (67 bytes)  I min tidiga medelålder för så där 15 år sen taldes det ofta om "flexibel specialisering". Termen skulle då gälla små exportföretag som antogs kunna specialisera sig och samtidigt flexibelt kunna skifta om från en verksamhetsform till en annan — inom givna ramar förstås.

Jag vet inte om termen direkt varit i bruk också när det gäller arbetskraften, oss människor. I alla fall är det detta som de facto krävs av arbetskraften i dag. En term som med säkerhet används är däremot mångkunnighet (moniosaaminen).

"Jobb
som behövs i framtiden
måste nå fram till
dem som ska utbilda sig."

Problemet är bara att det ter sig som något av en paradox. Att specialisera sig innebär numera nästan undantagslöst åratal av mödosamma studier. Vara flexibel kan man bara om man har en tillräcklig bredd i sin erfarenhet och sitt kunnande. Kan man alltså samtidigt vara både tillräckligt specialiserad och tillräckligt mångkunnig under ett och samma korta jordeliv?

Jag har sedermera erfarit att det där med mångkunnighet och flexibel specialisering inte kan ha varit mycket annat än ren spekulation utan större djup. Den gamla goda sanningen om "jack of all trades, master of none" (ungefär mångkunnig men inte specialist på något) torde äga sin giltighet än i dag. Jag vore hellre beredd att gå i bräschen för en motsatt hypotes. Att lära sig ett yrke ordentligt är i dagens läge en svårare och långvarigare process än någonsin förr. Oberoende om du arbetar med elektronik, byggjobb, städning, bevakning, med politik eller på en poliklinik. Det är fortfarande ytterst mödosamt att lära sig, det tar tid och det kräver nya sorters färdigheter. Man måste kanske t.ex. vara beredd att sitta och studera utförliga manualer på engelska, och lära sig programmera, om man vill bli svarvare.

Ett dilemma är detta då för alla våra högt älskade barn och unga som vill välja och skapa sig en framtid. Möjligheterna till god utbildning är enorma, urvalet ter sig nästan oändligt i jämförelse med vad det var "under vår tid" (60—70-talet), för att inte tala om ännu äldre tider.

Risken finns att de blir kvar i en kompetensfälla. D.v.s. att de med stor möda under lång tid skaffar sig en djup kompetens som sedan kanske inte behövs på arbetsmarknaden. Vad kan vi göra för att stöda dem i dessa val? Alla kan förstås inte bli rocksångare, filmstjärnor, grafiska designers o.s.v. Men kanske ännu mera kan göras för att piffa upp traditionella yrkesbilder inom industrin och vården bara för att nämna ett par branscher. Jobb som behövs i framtiden måste nå fram till dem som ska utbilda sig. Det finns tydligen inga riktigt bra mekanismer. Jag sökte med ljus och lykta i den nya rapporten Arbetskraft 2020, men fann inget: Här är goda råd bokstavligen dyra!

Skolan gör idag ett väldigt bra jobb för att stoppa ungdomen full av information: Det som saknas är redskap att hantera all denna information som kommer från alla håll och kanter. För att göra en lång visa kort: skolan borde kanske sluta leka mini-universitet och i stället satsa på en skola modell de gamla grekerna: livsfilosofi, gymnastik och vettig livsföring. Det skulle möjligen ge bättre förutsättningar att uträtta den svåra uppgift som en modern människa ideligen ställs inför: detta att hitta rätt, att besluta och att välja bort.

För ungdomen gäller det att hitta fram till en djupkompetens på ett område där du kan säga: här är min plats! Här behövs jag! Här vinner jag uppskattning (också i form av en lön man kan leva på)!

Vi måste stöda de unga allt vad vi förmår!

Mikael Forss

Löntagaren 4.4.2003 nr 3/03

 

hava500.jpg (350 bytes)

lt-ylos.jpg (843 bytes)lt-back.jpg (825 bytes)

marne.gif (45 bytes)