

Kompetensfällan
I min tidiga medelålder för så där 15 år sen
taldes det ofta om "flexibel specialisering". Termen skulle då gälla små
exportföretag som antogs kunna specialisera sig och samtidigt flexibelt kunna skifta om
från en verksamhetsform till en annan inom givna ramar förstås.
Jag vet inte om termen direkt varit i bruk också när det gäller arbetskraften, oss
människor. I alla fall är det detta som de facto krävs av arbetskraften i dag. En term
som med säkerhet används är däremot mångkunnighet (moniosaaminen).
"Jobb
som behövs i framtiden
måste nå fram till
dem som ska utbilda sig."
Problemet är bara att det ter sig som
något av en paradox. Att specialisera sig innebär numera nästan undantagslöst åratal
av mödosamma studier. Vara flexibel kan man bara om man har en tillräcklig bredd i sin
erfarenhet och sitt kunnande. Kan man alltså samtidigt vara både tillräckligt
specialiserad och tillräckligt mångkunnig under ett och samma korta jordeliv?
Jag har sedermera erfarit att det där med mångkunnighet och flexibel specialisering
inte kan ha varit mycket annat än ren spekulation utan större djup. Den gamla goda
sanningen om "jack of all trades, master of none" (ungefär mångkunnig men inte
specialist på något) torde äga sin giltighet än i dag. Jag vore hellre beredd att gå
i bräschen för en motsatt hypotes. Att lära sig ett yrke ordentligt är i dagens läge
en svårare och långvarigare process än någonsin förr. Oberoende om du arbetar med
elektronik, byggjobb, städning, bevakning, med politik eller på en poliklinik. Det är
fortfarande ytterst mödosamt att lära sig, det tar tid och det kräver nya sorters
färdigheter. Man måste kanske t.ex. vara beredd att sitta och studera utförliga
manualer på engelska, och lära sig programmera, om man vill bli svarvare.
Ett dilemma är detta då för alla våra högt älskade barn och unga som vill välja
och skapa sig en framtid. Möjligheterna till god utbildning är enorma, urvalet ter sig
nästan oändligt i jämförelse med vad det var "under vår tid"
(6070-talet), för att inte tala om ännu äldre tider.
Risken finns att de blir kvar i en kompetensfälla. D.v.s. att de med stor möda under
lång tid skaffar sig en djup kompetens som sedan kanske inte behövs på arbetsmarknaden.
Vad kan vi göra för att stöda dem i dessa val? Alla kan förstås inte bli
rocksångare, filmstjärnor, grafiska designers o.s.v. Men kanske ännu mera kan göras
för att piffa upp traditionella yrkesbilder inom industrin och vården bara för att
nämna ett par branscher. Jobb som behövs i framtiden måste nå fram till dem som ska
utbilda sig. Det finns tydligen inga riktigt bra mekanismer. Jag sökte med ljus och lykta
i den nya rapporten Arbetskraft 2020, men fann inget: Här är goda råd bokstavligen
dyra!
Skolan gör idag ett väldigt bra jobb för att stoppa ungdomen full av information:
Det som saknas är redskap att hantera all denna information som kommer från alla håll
och kanter. För att göra en lång visa kort: skolan borde kanske sluta leka
mini-universitet och i stället satsa på en skola modell de gamla grekerna: livsfilosofi,
gymnastik och vettig livsföring. Det skulle möjligen ge bättre förutsättningar att
uträtta den svåra uppgift som en modern människa ideligen ställs inför: detta att
hitta rätt, att besluta och att välja bort.
För ungdomen gäller det att hitta fram till en djupkompetens på ett område där du
kan säga: här är min plats! Här behövs jag! Här vinner jag uppskattning (också i
form av en lön man kan leva på)!
Vi måste stöda de unga allt vad vi förmår!
Mikael Forss
Löntagaren 4.4.2003 nr
3/03
|