Alla har vi våra laster och små smutsiga
hemligheter. En del dricker sitt eftermiddagskaffe hos grannen, andra skåpsuper, dansar
folkdans, skriver dikter eller röstar på Toni Halme. Själv brukar jag titta på
"Så ska det låta".
Jaja, jag vet väl att det inte låter så himla farligt. Men för en gammal rock'n
roll-basist som en gång åkte till Indien enkom för att se Deep Purple innebär det ett
långt steg ut i det okända.
Det började rätt oskyldigt, som det mesta. Fru och fröken Uggeldahl brukar aldrig
missa ett program, och i stället för att sitta på vinden och sura och halsa
fredagsflaskan tänkte jag att jag skulle ge Peter Harrysson & Co en chans.
Det var som att ge lillfingret åt George W. Bush. Innan man visste ordet av satt man
där och vickade på liktårna. Inte för att jag tänker be om ursäkt eller gå i
terapi. Så ska det låta är nämligen ypperlig teveunderhållning,
"showmanship" på hög nivå.
Det kan man inte nödvändigtvis säga om den inhemska motsvarigheten, BumtsiBum. Ingen
skillnad hur mycket Marco Bjurström och hans manskap smilar upp sig tenderar det att bli
något stelt och krystat, låtsasroligt.
Det är i och för sig ingen slump. Svenskarna har alltid varit bättre på det här
med show och underhållning. Ta till exempel popmusiken: på varje Bomfunk MC går det
sisådär tjugo svenska exportstorheter. Och när finnarna i Eurovisionen kammar noll
vajar den blågula flaggan i topp.
Lite samma sak är det — eller rättare sagt VAR det — inom filmen. Där de
svenska filmmakarna i årtionden snickrat till UNDERHÅLLNINGSfilmer som lockat man ur
huse, har deras finska kollegor gjort filmer som bärs av en personlig VISION. Inget fel
på det — det bevisar fallet Aki Kaurismäki — men ibland blir denna rädsla
för allt vad heter publikfrieri patetisk.
Men tillbaka till Så ska det låta; varför svänger det så mycket bättre än våran
BumtsiBom? För det första måste man ju konstatera att svenskarna fuskar så det stinker
om det. Jamen ta nu gårdagens program: i ett och samma lag sitter Marcoolio och Emilia.
Han är finne och hon är på tok för mörk för att komma från Norrlandsskogarna.
Jag säger bara en sak: olagliga förstärkningar! Vad skulle det bli om också vi
öppnade våra gränser, ett multikulturellt Finland? Ve och fasa. Förresten, ska vi ha
utlänningar anser jag att de ska de köra buss eller nånting sånt, inte sjunga, dansa
och spela bongotrummor.
Sen är det ju det här med attityden. Svenskarna tycker tydligen att det är helt okej
att gå omkring och vara glad och sprallig mest hela tiden. De förstår inte ens att
skämmas.
Tacka vet jag Finland där man satsar på seriös kultur — i det fall man
överhuvudtaget satsar på sånt tjafs. Håll er ABBA och Ace of Base och Roxette och Kent
och allt vad de heter, vi har Esa-Pekka Salonen, Leif Segerstam och Karita Mattila.
Slutligen kommer vi in på frågan om personalpolitik. Läs: det kostar karlar och
kvinnor att göra högklassig underhållning, det går inte att fuska.
Näe, men alltid kan man ju försöka.
Krister Uggeldahl
