Det är helt klart att man tidigare gravt har missbedömt krisens omfattning. Finansministern orerade ännu för några månader sedan om stagnation och nolltillväxt. Stimulansbehovet bedömdes till 10–100 miljoner. Detta skulle statsfinanserna klara elegant. I själva verket befann sig ekonomin redan då i fritt fall. Stimuleringen av ekonomin hade krävt tiofaldiga belopp. Detta inser man nu, i senaste laget, men inte för sent. Det är dags att tala om miljarder i stället för miljoner.

Det fatala är att mycket litet av den lilla stimulans man tidigare beslöt om har verkställts ännu. Medan marknaden skriker på åtgärder mal byråkratin med oförminskad tröghet. Fatalt är också att en stor del av de reserver som spritts på ovidkommande projekt; skattelättnader åt välbeställda, indexbindning av diverse förmåner; intressepolitiken har gått före ekonomin.

Statens kreditvärdighet är dock alltjämt god och regeringen har, helt riktigt, gått in för att låna sig över svackan i stället för att skära ner välfärdstjänsterna— säger man. Trepartsöverenskommelsen på arbetsmarknaden, döpt till "socialinpo", bådade om en viss insikt om vikten av att hålla ihop de centrala samhällsaktörerna. Tills regeringen helt oförhappandes gav sig på pensionsvillkoren — utan några som helst konsultationer med arbetsmarknadens parter.

Vid en första anblick verkar en höjning av lägsta pensionsålder med två månader per år för några år framåt inte så värst dramatisk. Men det handlar faktiskt om att dra in hela två pensionsår för hela löntagarkollektivet. Helt ensidigt utan att vare sig löntagare eller arbetsgivare, vilka finansierar pensionssystemet, ens fått uttala sig om förslaget.

Motivet till förfarandet är svårt att få syn på. Det fanns ingen akut orsak att nu röra pensionssystemet. Verkningarna av den pensionsreform som för några år sedan gjordes i god ordning låter sig inte ens analyseras ordentligt ännu. Men allt tyder på att man var på väg i rätt riktning. Att företagen just nu aktivt driver ut äldre arbetstagare från arbetsmarknaden, kommer visserligen att dämpa den positiva trenden, men detta ändras ju inte av att pensionsåldern höjs. Effekterna blir nog de motsatta. Allt fler förlorar i förtid arbetsförmågan när en hägrande pensionering skjuts mot horisonten.

För facket återstår bara att ta strid i frågan. Då försämras relationerna mellan de parter som tillsammans borde sköta krishanteringen. Ett viktigt nationalekonomiskt instrument hotar haverera.

Ju mer krisen eskalerar dess mer börjat paret Vanhanen&Katainen påminna om 1990-talets katastrofduo Aho&Viinanen. Spåren förskräcker. Nån borde blåsa av spelet innan det är för sent.

HANS JERN