Sixten Lundberg lockar väl fram ett och annat kvalificerat skratt, men i övrigt är det rena rama öken. Inte minst i dumburken där "roligheterna" alltid kommer av sig – bortsett från FST:s hallåor som får åtminstone mig att flabba.

Men det är i och för sig André Wickströms förtjänst. Wickströms tevehallåa i Lilla onsdag, han med den gräsliga gula pullovern och de oresonligt fjantiga åsnebryggorna, är något av det roligaste jag sett på länge. Det är nästan så man kommer att tänka på The Office-killen Ricky Gervais, pinsamhetshumorns okrönta konung.

Även i övrigt står sig Lilla onsdag i "konkurrensen". Här varvas det sedvanliga pratshowskonceptet med snurriga teveklipp och inslag där man vänder upp och ner på gamla hederliga finlandssvenska värderingar. Såsom Benny Törnroos och Melita Tulikoura i sommarfager skärgårdsmiljö.

"Skepp och skoj" på er bara, men håll gärna ert myspys.

Vasaborna försökte sig på någonting liknande i Hata handboll, men som bekant är handboll inte österbottningarnas grej. Av allt att döma inte heller tevehumor, för datoranimerade JÅ-NE TV gjorde Falkenswärds möbler sällskap i den populärkulturella farstun.

Men det kan man alltså inte säga om André Wickström, professionell ståuppkomiker i det vardagliga. Karlen är lika du med tevekameran som med mikrofonen och han kryddar samtalen med snillrika observationer och kul accenter: så fort diskussionen kommer av sig får någon med leksaksklubban i huvudet.

De skickligt insprängda sketcherna är ett stycke för sig, speciellt som Wickström lyckats lura sina svenska kolleger med Henrik Schyffert i spetsen över potten. Inte sedan Morjens! på 1980-talet har man sett maken till fyrverkeri, ett dribblande som har fördelen att inte stanna upp när god sed så påbjuder.

Poängen är att vägen hit varit både lång och trång – även för en förmåga av André Wickströms kaliber. Det tog länge innan de finlandssvenska medierna, insnöade på de sköna konsterna, fick upp ögonen för Sibbovargen i fråga. Och när Lilla onsdag, som förövrigt går ut på tisdagar, premiärvisades var pressrösterna få.

Men så är det ju alltid. Ingen är profet i sitt eget land, möjligtvis med undantag för Thomas Lundin som sin vana trogen sticker ut i Eurovisionssammanhangen. När han och hans namnstarka svenska kolleger tycker till inför schlager-EM är det Lundin som står för de vassaste kommentarerna.

Det beror säkert delvis på att Thomas Lundin är den enda med en gedigen redaktörsbakgrund. Han kan sin sak, är ett proffs ut i fingerspetsarna. Någonting att tänka på nu när den finlandssvenska dagspressen ska bantas, än en gång, och de glada amatörerna (läs: reklambladen) tar över.

DOKUMENTÄR
"Det fula Finland", Finland var vackrare förr, såväl estetiskt som socialt, TV1 från 8/6
– Ruma Suomi är Eero Hietalas dokumentärserie om ett land där trähusbebyggelsen rivits till förmån för opersonliga betongförorter och där historiska centrummiljöer jämnats med marken. Hur gick det nu så här? undrar Hietala och plockar fram arkivfilmer som tyder på att mycket var bättre förr. Och varför är finlandssvenska städer snyggare än städer på finskt håll?

RADIO
"Hurrare och finnjävlar", finnar och svenskar på kollisionskurs, Radio Vega måndagar från 15/6
– Det är två hundra år sedan Finland och Sverige gick skilda vägar och historien präglar fortfarande vår syn på varandra. Häng med på en kulturell odyssé i sällskap av programledaren Thella Jonsson som växt upp i Sverige, med en finsk mamma och en pappa som till hälften är finlandssvensk och till hälften svensk.

TV-FILM
"Fucking Åmål", flickliv i 90-talets Småstadssverige, Yle Teema 13/6
– Det här med sexuell identitet står högt i kurs på Yle Teema i sommar och i samband med det visar man Lukas Moodyssons film Fucking Åmål, en av de finaste ungdomsskildringarna genom tiderna. Regissören närmar sig flickrummet med en fingertoppskänsla som heter duga; det är sprött, kaxigt och alldeles underbart.