De vanliga islänningarna känner stark bitterhet mot dessa finanshajar, och det har de god orsak till. Den berömde isländske författaren Einar Már Gudmundsson beskriver i sin bok "Vitboken — den ekonomiska krisen på Island" ingående hur islänningarna känner det.

Nåväl president Ólafur stoppade lagförslaget och när detta skrivs har en folkomröstning om "Issparprogrammet" just ordnats. Det blev ett rungande nej, precis som väntat.

Men därmed är frågan ingalunda ur världen, det kommer helt säkert nya krav och nya pålagor. Det som vanligt folk har rätt att fråga sig är hur det kommer sig att finansvärlden ständigt tillåts låta enorma belopp löpa med lösa tyglar, medan den vanlige knegaren knappt får ett bostadslån, och i slutändan blir den som får betala kalaset med skatter och räntehöjningar.

Vi behöver inte gå till Island för att känna igen fenomenet. Det samma upprepas från årtionde till annat även här i hemknutarna. Vi kommer alla ihåg hur bankdepositionerna räddades undan nittiotalskrisen, med en statlig insats som i dagens läge motsvarar åtminstone tio miljarder euro.

Då finansierades bankkrisen hos oss med samma medel som nu bjuds ut åt Island, vi minns med fasa hur arbetslöshet, räntor och skatter sköt i höjden samtidigt. Vi räddades ändå i sista stund av en stark högkonjunktur. I Islands fall är knappast någon liknande tillväxt att vänta under åren framöver. I stället har utvandringen ökat enormt särskilt bland de som kan vänta sig få ett jobb i utlandet, d.v.s. de driftiga och högutbildade. Läget är således mycket allvarligt.

Eftersom den Isländska bankkrisen ingalunda är de vanliga islänningarnas fel, utan precis lika mycket kan skyllas på hänsynslösa aktörer i finansvärlden och likaså på alltför blåögda och vinsthungriga placerare ute i världen är det inte om en isländsk fråga utan i första hand om en global sådan det handlar. Att vända udden mot lilla Island och dess invånare är förkastligt för att inte säga föraktligt.

Vi känner alla sympati och medkänsla med jordbävningsoffren i Haiti och Chile. Också Island har drabbats av många förödande jordbävningar. I sådana fall är världens solidaritet alldeles solklar.

För den vanlige islänningen, för kanske 99,9 procent av befolkningen måste denna ekonomiska kris kännas precis som en jordbävning, fast värre eftersom den orsakats av en handfull personer som handlat i högsta grad ansvarslöst.

Om världen väljer att ge de vanliga islänningarna skulden för detta är det ytterligare ett bevis på att det inte är rättvisa och solidaritet som gäller utan skenhelighet, egoism och ren och skär girighet. I stället borde skulden täckas solidariskt av större och resursrikare länder så att var och en bär sitt strå till stacken, samtidigt som man en gång för alla bör få finansvärlden under global kontroll.