Men okej, ska vi tro propellermössorna är det bara en tidsfråga innan de traditionella böckerna – papperstidningarna också för den delen – får en seriös konkurrent i e-boken respektive e-tidningen.

När det gäller e-tidningen kan jag på sätt och vis förstå argumenten för. Distributionen på landsbygden haltar i takt med Itellas kvartalsrapporter och dagens nyheter är oftast snäppet vassare än gårdagens nyheter. Plus att det gäller att hänga med nyhetsflödet på nätet.

Men boken då, denna prasslande, oslipade diamant som har en tendens att hänga med från flytt till flytt, detta utan att göra c-kassetterna på vinden sällskap? Törs man fråga varför?

För att inte snacka om revirmärkningen, ett i den digitala åldern bra knepigt kapitel. Ta till exempel det här med musik och skivor. Förr var det bara att kasta ett öga på skivsamlingen och varsamt smeka omslagen (vilket i och för sig förlorade sin charm när vinylerna ersattes av de anonyma cd-skivorna) och du visste var du hade personen i fråga.

Vilket får mig att tänka på en av de där gångerna när undertecknad fick på båten av ett fruntimmer och jag på hemvägen tröstade mig med att förhållandet ändå inte hade haft någon framtid. Inte med Dire Straits, Chris Rea och Eppu Normaali i skivhyllan, aldrig i livet!

Vad skulle man ha gjort idag? Smygtittat på hennes hårdskiva ("Du är så vacker i kväll, kan jag snälla få titta på din C-station") eller pillat på i-poden?

Samma med böcker. Ville man imponera på folk var det bara att "vårdslöst" slänga fram en bokpärm eller två. (Fungerar fortfarande, men hur länge?). Och i det fall att man skulle bli kvitt kulturmaffian gällde det att rada upp böckerna i bokhyllan i storleksordning.

Här kan jag förstås inte låta bli att nämna den svenska humorserien Solsidan som med stor träffsäkerhet och satirisk skärpa klär av medelklassen och dess kulturella pretentioner. Men som samtidigt fungerar som guide i bluffandets ädla konst.

Säg bara "Orhan Pamuk" (läs: turkisk författare som nyligen kammade hem Nobelpriset i litteratur) och alla äter ur din hand. Annat är det med positioneringen inför den tilltänkta medieavgiften.

Där behöver man minsann inte göra sig till. Det räcker med att man konstaterar att man aldrig ser på teve (åtminstone inte på Rundradiokanalerna) eller lyssnar på radio, att man är blind, döv och jädrans stolt över det, och så har man sitt på det torra.

I värsta fall kan man väl tänka sig någon form av budgetfinansiering – förutsatt att det inte kostar nåt extra. Simsalabim och så växer pengar på träd.