Vackert så, men det allra bästa sommarnöjet missade man: att sitta vid ett köksbord, exempelvis i 50-talsförorten Hammarbyhöjden, och lyssna på Sveriges P1. Varför inte med en kanna fläderblomssaft, en hos oss tämligen okänd storhet, framför sig.

Ofta började jag dagarna med Täppas Fogelberg och Ring P1, ett lätta på ditt hjärta –program där folkets djupa led – inklusive de obligatoriska byfånarna och fanatikerna – kommer till tals. Informativt och underhållande, speciellt under Pride-veckan när de bibeltrogna och mera kärleksfulla krafterna rök ihop.

Givande var också programserien Drömmen om Amerika där svenska artister lade ut texten om sina musikaliska äventyr "over there". Själv hann jag med Björn Skifs & Blåblus (dom med landsplågan Hooked on a Feeling) samt Jokkmokks-Jokke. Den sistnämnda var inte särskilt slängd på engelska så när han skulle stämma in i ett av sina paradnummer kunde det på textskylten stå typ "Gulli-kokko, aj siing lajk a börd"...

Det om den svenska musikexporten, en av grundpelarna i blågul ekonomi, men vad sommarradio beträffar handlade det förstås mycket om de så kallade Sommarpratarna. En vid det här laget institution som heter duga, det närmaste man kommer att bli adlad som någon sagt.

Annika Sörenstam, ex-golfproffset, var inte mycket att ha. Bara en massa självgott skryt med amerikanskt påbrå. Annat var det med skådespelaren Johan Rabaeus, uppväxt i en diplomatfamilj i bl.a. Prag, Paris, New York och Alger. Man kunde ha lyssnat i flera dygn, speciellt på det där med hans papegoja som hette Pelle Kanin och överlevde en lägenhetsbrand, bara för att flyga sin kos under en vinterstorm.

Hur som helst var det Annika Östberg, dömd för dubbelmord i USA (hon hann sitta i 28 år), som rev av de största rubrikerna. Och det bokstavligt talat. Faktum är att radio i svensk media får en helt annan uppmärksamhet än hos oss. Radio är någonting som debatteras och diskuteras, inte minst på tidningarnas kultursidor.

Resultatet är en i bästa fall fruktbar dialog, ett samtal som alla berörda parter vinner på. Inte minst läsarna och lyssnarna. I Finland, liksom i Svenskfinland, har man valt en annan linje. Radio är ingenting man ägnar tid och spaltmillimetrar åt, det finns liksom viktigare saker.

Ta till exempel just Sommarpratarna, den finlandssvenska upplagan. Långt från alla håller måttet, ibland saknar man producentens fingeravtryck, men på det hela taget har nivån stigit. Pirkka-Pekka Petelius var en given favorit, fotbollsspelaren Jonatan Johansson en annan.