På den första tvärgatan, South Street, har General Workers’ Union, GWU (Allmänna Arbetarunionen) sitt högkvarter. Platsen är historisk: bomber under andra världskriget förstörde Malteserriddarnas (som härskade på Malta 1530–1798) franska förläggning här.

Högljudd diskussion hörs från styrelserummet där statsägda flygbolaget Air Maltas sparförslag debatteras. Drygt 30 försämringar, inklusive lönefrysning under de närmaste sex åren (undantaget en justering enligt levnadskostnadsindex), en förlängning av arbetstiden från 37,5 till 40 timmar i veckan, slopande av otaliga lönepåslag och mera ensamarbete har fått känslorna i svallning.

– Att sammanjämka åsikterna hos våra olika sektioner kräver sitt, konstaterar lugnt biträdande generalsekreterare Michael Parnis, chef för internationella ärenden och utbildning på GWU.

Ja till EU — men senare

Diskussionens vågor svallade också höga inför EU-folkomröstningen ifjol. Tudelningen är ett gammalt fenomen i det maltesiska samhället, och en tolkning är att malteserna mera rösta på sitt parti än i själva frågan. Röstningsprocenten var hög, 94 procent – i val röstar vanligen hela 97 procent. Av de cirka 370 000 malteserna röstade 52 procent för och 48 procent mot att ett medlemskap. För medlemskapet var det regerande Nationalistpartiet, arbetsgivarna och detaljhandeln likaså fackförbunden undantaget det största, GWU, som ansåg tidpunkten olämplig, precis som Labour.

– Vi tyckte att det gick för snabbt, först skulle industrin och annat ha satts i skick. Det vi ville var att locka ny industri till Malta, genom specialofferter, skattelättnader etc. Det går ju inte med EU:s regler. Hela 80 procent av våra medlemmar var EU-motståndare och vi förde en aktiv anti-EU-kampanj, berättar Parnis.

Då malteserna sade ja till EU, visserligen med minsta möjliga marginal, fogade sig GWU i folkets vilja. Negativiteten till trots hade GWU gjort sin EU-hemläxa och beredskapen att verka inom EU ses som god.

Sysselsättningsgraden på Malta är 59 procent, 3,6 procent lägre än i det nya EU. Det är en lång väg till EU-målet på 70 procent för män och 60 för kvinnor. Speciellt det sistnämnda, endast 31,6 procent av kvinnorna är ute i förvärvslivet mot 54 i det nya EU.

Drygt 8 800 personer eller 5,7 procent är arbetslösa, och 11 procent i hushåll där alla saknar jobb. Jobben har försvunnit främst på skeppsvarvet, i livsmedels- och textilindustrin men också inom turismen.

– Malta har blivit för dyrt, vi har tappat vår konkurrenskraft. Vi är nära Tunis där lönerna är en tredjedel, ja, en fjärdedel av våra. Det är dit och till Asien som textiljobben försvunnit — år 1987 hade vi 13 000 textilarbetare mot knappt 2 000 i dag. Med euron vill både facket och regeringen skynda långsamt, för att undvika att prisen rusar i höjden.

Brist på ung arbetskraft

Den svarta ekonomin finns men ingen talar om den. Svartjobb förekommer främs inom turism och byggnadsbranschen. Personligen är Parnis övertygad om att arbetslösheten vore praktiskt taget noll utan svartjobbare.

De flesta GWU-medlemmar är yrkesutbildade. För arbetare som saknar yrkesutbildning är det svårt att hitta jobb.

Stipendier, som inte behöver återbetalas får både yrkesskol- och universitetsstuderande att ta mera tid på sig för sina studier vilket lett till att antalet unga minskat på arbetsmarknaden.

– Den dag du söker jobb får du vanligen ett. Ett färskt fenomen är att jobbet kanske inte motsvarar din utbildning. Som jurist får du kanhända nöja dig med att jobba som sekreterare, säger Parnis.

En viss oro känner facket för att de öppna gränserna i EU lockar folk från närbelägna Sicilien — 30 minuter per flyg, 90 med båt — till Malta. Arbetslösheten är hög på Sicilien, 20 procent, och avståndet kortare till Malta än till Rom. Störst är dock oron för brain-drain, att alltför många studerande väljer att pröva sin lycka ute i Europa.

Brygga mellan Europa och Nordafrika

På frågan om vilken positiv effekt EU kan ha svarar Parnis tveklöst att det viktigaste är marknaden. Lyckas Malta verkligen komma in här står mycket att hämta. För arbetarna kan EU-lagstiftningen ge ett bättre utfall i vissa fall. Och kanske öppnas investeringskranarna. Det Malta hoppas på är främst flera IT-företag och mer läkemedelsindustri.

– Vi kunde fungera som en bro, som avstamp för europeiska företag på den afrikanska kontinenten. Malta har alltid haft goda relationer till Marocko, Algeriet, Tunisien och speciellt till Libyen, understryker Michael Parnis.

Lugna, trygga tongångar hörs i korridoren. Styrelsen har slagit fast sin strategi för Air Malta.

Senare i veckan förkastar GWU-medlemmarna liksom de "vilda" fackföreningarna för piloter, kabinpersonal och tekniker enhälligt Air Maltas förslag och ställer sig bakom GWU:s motförslag. Då detta skrivs är utgången oviss. Hopp finns dock att ingen sägs upp inom de närmaste fyra åren även om vissa sparåtgärder torde bli aktuella.

Malteserna börjar festen inför EU-inträdet i god tid med en konsert i barockkatedralen Sankt Johannes den 16 april. En höjdpunkt är fyrverkeriet den första maj. Då finns ju också facket ute på gatorna.

– Vi motsatte oss inte EU som sådant, men ville vänta och först få allt i skick på hemmaplan, säger biträdande generalsekreteraren Michael Parnis, chef för internationella ärenden och utbildning på fackcentralen GWU.

I GWU är medlemsavgiften lika för alla, 25 cent i veckan, ca 62 eurocent. Åtta sektioner eller yrkessekretariat förhandlar separat med varje företag där minst 3 anställda är medlemmar i GWU. På riksnivå förs bilaterala förhandlingar med arbetsgivarorganisationerna men också trepartssamtal i Maltas råd för ekonomisk och social utveckling.

GWU har också en kvinnokommitté och en kommitté för personer med specialbehov. Endast ca 20 procent av GWU:s medlemmar är kvinnor, men så arbetar knappt 32 procent av de maltesiska kvinnorna utanför hemmet.

Funktionshindrade får tyngd bakom sina förslag till förbättringar genom att förslagen förs fram via GWU. Enligt maltesisk lag bör två procent av de anställda i företag vara funktionshindrade.

GWU:s medlemmar sitter på viktiga artärer som flygfält, hamnar, el- och vattenverk, hotell, skeppsdockan inte att förglömma. Totalt sysselsätter fackcentralen en bra bit över 300 personer, av dem arbetar 55 direkt med fackliga frågor. De övriga jobbar på fackets resebyrå, försäkringsbolag, tryckeri och stuveriföretag, som hanterar allt gods om kommer till och lämnar Malta. Investeringar i banker och firmor ger fackets ekonomi en stabil grund.

Efter 60 år har GWU en kvinna på en toppost, vice ordförande Helen Mallia. Ordförande är Salv Sammut. Generalsekreterare är Tony Zarb.

Frihet, jämlikhet och broderskap

Workers' Memorial Building kan stoltsera med både Vallettas första hiss och första dagis. Dagiset är nyöppnat och kan ta emot upp till 15 barn i åldern 2–10 år, för några timmars parkering eller på heltid om föräldrarna jobbar.

Museet Egalité (jämlikhet) öppnades ifjol och presenterar såväl Maltas som fackets historia. Skeppsdockan har spelat en stor roll, där lades grunden till GWU 1943, likaså till författningen och självständigheten som kom sex år efter strejken 1958

I huset finns också konstgalleriet Liberté (frihet) och cafeterian Fraternité (broderskap) samt en teatersalong med scen för de populära dramakurserna.

GWU arrangerar kurser i allt från språk och IT till musik, arbetarskydd och ledarskap.

– Ifjol deltog 5 000 personer i våra 115 kurser som är öppna för alla. Vi försöker ändra på mentaliteten — facket är inte endast till för medlemmarna utan också för deras familjer, framhåller Michael Parnis, chef för utbildningen.