I
Three Cities söder om Valletta och mitt emot naturhamnen Grand Harbour ligger Maltas
forna stolthet, skeppsvarvet och torrdockan Malta Shipyards. Vakten vid porten
överräcker en gul skyddshjälm och skyddsglasögon.
Dockorna är egentligen sju men tystnaden är markant, en känsla
av tomhet infinner sig. Så har också arbetare i tusentals, senast 900 personer för tre
månader sedan, tvingats stänga varvsporten för sista gången. Jobb finns helt enkelt
inte.
– Ägaren, den maltesiska staten lyckades hitta sysselsättning för 400.
Yrkesmän sopar gator och gör mindre underhållsjobb för de lokala myndigheterna. De 500
som blev utan erbjöds olika program, fick lite extra betalt och får nu försöka hitta
jobb på egen hand, säger Charles Aguis, sekreterare för sektionen för Metall
och Byggnads i fackcentralen GWU.
Då han kom hit på jobb 1971 sjöd platsen av liv. Arbetarna var 5 000, år 1987 var
de 8 000, i början av år 2004 ännu 2 600. Men då Aguis lämnade förtroendemannaskapet
för tre månader sedan hade ytterligare 900 alltså fått gå.
Facket söker kontrakt
Den stora sammansättningshallen används nu som lager. Endast ett fåtal fartyg ligger
vid kaj eller i torrdocka. Alla dockor är i bruk men det är lugnt, alltför lugnt.
Charles Aguis berättar om varvets storhetstid, makabert nog rådde full
sysselsättning under brinnande krig. Under andra världskriget reparerade och underhöll
den brittiska flottan sina krigsfartyg här. Det går inte längre, britterna bör
använda egna varv, annars blir det böter.
– Freden tog jobben och under ett par decennier emigrerade tiotusentals
malteser till Canada, Australien och USA. Men då hade vi ändå handelsfartyg att
reparera, i dag söker vi jobb med ljus och lykta, understryker Aguis.
Några arbetare slutpustar torrlastfartyget Wilma av Gibraltar som ligger vid kajen i
dockan nummer 4. Mitt emot ligger ett amerikanskt krigsfartyg. Och fler hoppas facket det
ska bli efter att dagen innan gästats av USA:s ambassadör. Inbjudan kom från GWU som
aktivt söker jobb för sina medlemmar.
– Vi föreslog att trygga Malta med sitt läge mitt i Medelhavet i högre grad
används då USA underhåller sina krigsfartyg och andra. Varför inte spara in kostnader
i bränsle och tid genom att inte sända skeppen till varven i Fjärran Östern, säger
Aguis med syftning på de värsta konkurrenterna, varven i Fjärran Östern.
Lönen god — så länge den kommer
Den äldsta dockan, från Malteserriddarnas tid, gör staten nu om till
turistattraktion. En anna docka har försetts med kalejdoskoptak. Dammet flyger inte
omkring på kajerna, taket tillåter målning också vid regn. Här ligger nu en katamaran
och Aguis hoppas att lyxyachterna stationerade i Medelhavet kunde bli goda kunder.
I stålverkstaden småpysslar en kvintett varvsarbetare. Jobben tryter, en vecka jobb
följs kanske av två veckor av sysslolöshet på arbetsplatsen. Demoraliserande, säger
Aguis bittert.
Väntar ni er något av EU? Männen rycker på axlarna. Knappast men hoppas kan man ju
alltid, säger en. Samtliga har många yrkesår bakom sig på varvet, mellan 14 och 21 och
har servat fartyg från arabländerna, USA, Storbritannien, Tyskland och Norge
Tvåskift är sällsynta numera liksom övertid. Timlönen ligger på 2,58 lire, 6,30
euro. I veckan gör det 105 lire eller 260 euro. På Malta är minimilönen per vecka 53
lire eller cirka 133 euro.
– Lönen är OK. Tar jobbet slut krävs en god portion tur om vi ska få samma
lön någon annstans, säger männen.
Dockorna tycker de är bra, verktygen kunde dock förnyas. Nya arbetsställningar har
minskat fallrisken och säkerhet satsas det på. Skyddsglasögon och andningsskydd är i
ivrigt bruk, bättre ventilation vid svetsning har facket kämpat sig till. Men kommer det
in ett "asbestskepp" lägger arbetarna ned jobbet tills beställaren putsat bort
det dödliga materialet.
Från illa till sämre
Fackavdelningsordföranden Paul Bugeja bromsar in cykeln,
det vanliga transportmedlet på varvet. Arbetssituationen har gått från "bad to
worse", från illa till sämre, säger han. De fackliga rättigheterna försvinner,
den ena efter den andra här på skeppsdockan där fröet till fackcentralen GWU såddes
1943.
– Vi har nått botten, värre kan det knappast bli. EU, ja vi måste väl
acceptera att vi nu gått med men själv tycker jag kontrollivern är överdriven, säger
han skarpt.
De gröna hjälmarna, arbetsledarnas, är många. Fler än arbetarnas gula tycks det
som. Agius säger bittert att här går en chef på två jobbare — organisationen är
topptung.
– Ledningen har stått för misstagen men de har kvar sina höga löner, sina
lyxbilar, sina privilegier. Förlusten tas ur jobbarnas skinn men allt bör ha en gräns.
Arbetarna måste kunna försörja sina familjer. Det här är oacceptabelt.
Också fackets kontor hotas av vräkning. Fackets styrka har avtagit i takt med att
arbetarna blivit färre. Och ännu färre kan de bli om inte varvet fås att ge vinst fram
till 2008, då statsbidrag omöjliggörs av EU-reglerna.
– Jag har svårt att se hur vi ska klara det på de fyra
år som återstår. Vi måste försöka trycka på regering och riksdag så de aktivt
försöker skaffa jobb hit. Varvsledningen har vi uppvaktat med brev. En satsning kunde
göras på lyxyachterna men är varvet tomt och möjligheterna uttömda kunde
traditionella fartygsreparationer tidvis utföras till och med på minus. Arbetarna måste
hållas i gång, understryker sektionssekreteraren Charles Agius.
– Arbetsbristen påverkar moralen. Viktigast just nu är att hålla människorna i
gång, vid sidan av att skaffa kontrakt på jobb, framhåller Charles Agius, GWU:s
sekreterare för metallfacket.
Text och bild:
INGEGERD EKSTRAND
Malta
