I det fackliga samarbetet i regionen, det s.k. Östersjönätverket, finns det 20 miljoner fackligt organiserade människor. Norden, med sin höga organisationsgrad, har till kumpaner fått organisationer som i och med medlemskapet i Europeiska unionen har genomgått eller står inför stora omvälvningar. Men de nya medlemsländerna har också en avtalskultur under förvandling och här bildas helt nya arbetsgivarorganisationer.

FFC:s internationella sekreterare Turo Bergman menar att man från samhällets sida borde ha utrett de stora förändringarna och utvecklingen i Östersjöområdet på förhand.

Östersjömiljön utgör ju ett slags hemmamarknad där många finländska företag har etablerat sig helt eller dit de har överfört delar av sin verksamhet. Man har inte varit ute bara för den billiga arbetskraftens skull, utan för att marknaden har varit nära och gett logistiska fördelar.

– Men vad som i övrigt sker på det här området och med kanske ännu större betydelse, det borde man har undersökt, säger Bergman.

– Åtminstone har den nordiska finansvärlden förenats i någon mån. Det har uppstått bankvaruhus. Det är ganska uppenbart att det kommer att bildas Nordeuropeiska koncerner där också Polen och Nord-Tyskland är med på något sätt.

— Finanser och försäkringar koncentreras allt mer och jag anser det uppenbart att vi får företagskedjor inom servicesektorn. Man borde m.a.o. utreda hur man snabbt kunde lösa t.ex. de problem som uppstår av de varierande lönenivåerna och också andra frågor på ett sätt som alla på sikt kan ha fördel av.

Bergman efterlyser gemensamma utredningar från statsmaktens och den övriga offentliga maktens sida. Motorer här kunde vara t.ex. Nordiska Ministerrådet eller Östersjörådet. Han ser gärna att man diskuterar bl.a. servicebusinessen med de baltiska staterna och Polen. Kontrollen borde vara så stark att man kan mota den grå ekonomin. Det behövs övernationella aktioner som inte facket allena klarar av; det borde ligga i den offentliga maktens och också näringslivets intresse att förhindra den grå ekonomin.

– Tjänsternas fria rörlighet är ett medel för att kringgå övergångsperioderna för arbetskraftens fria rörlighet och arbetstillståndsförfarandet. Det är för sent att på nytt förhandla med EU om övergångsperioder för tjänsternas fria rörlighet, konstaterar Bergman.

Förutsättningar för kollektivavtal

Avtalssystemet i de central- och östeuropeiska länderna utvecklas delvis med EU: s benägna bistånd mot ett trepartssystem. Kommandoekonomin hade bolagsvisa avtal för på arbetsplatserna hörde alla "till samma stora familj". Avtalen uppgjordes inte mellan parter.

Under den s.k. transitperioden började man bygga upp systemet med kollektivavtal. Det har varit ett hårt jobb, för de gamla avtalen var ogiltiga då avtalen inte längre motsvarade systemet eller vice versa.

– Ett par exempel ger finländskägda företag som s.a.s. ärvde det gamla kollektivavtalet. T.ex. i Estland finns ett sådant företag i metallbranschen. I övrigt har det varit svårt att få till stånd avtal i nya företag.

– Först i och med att länderna sökte medlemskap i EU har behoven aktualiserats. När priserna stiger måste man höja lönerna också. Det har gett helt nya förutsättningar att försvara förmåner och söka rättigheter, förklarar Bergman.

Under de tio första åren under transitperioden var man inte på samma sätt mogen för någon avtalsverksamhet. Ännu i dag gör man upp trepartsavtal på en högre nivå eller så gör man avtal som har element av trepartsöverenskommelse, t.ex. gällande skatter.

Bergman menar att man i de nya EU-länderna först nu börjar komma igång med avtal på arbetsmarknaden. Av de här länderna utgör Slovenien ett undantag, för där finns en lag om sektorsvisa avtal.

Behovet av avtal konkretiseras på ett nytt sätt också på företagsnivån, för EU-direktivet om koncernfackliga råd kommer att gälla också de nya EU-länderna. Bergman tror att de utländskägda företagen kommer att vara flaggskepp för utvecklingen. EWC-råden kommer i själva verket att fungera som verktyg för att lära ut praktisk intressebevakning.

Nya former

Det finns gemensamma nämnare för arbetsmarknadsorganisationerna i de central- och östeuropeiska länderna.

När det gäller fackföreningsrörelsen skrotades kommandoekonomins 100-procentiga anslutning så fort det politiska systemet brakade samman. Snabbast rasade medlemstalet i och med att de gigantiska statliga bolagen spjälktes upp och privatiserades.

I många länder har tomrummet fyllts av ett flertal konkurrerande fackliga centralorganisationer. I nästan alla länder finns det gamla kommuniststyrda facket kvar under nytt namn och har fått sällskap av "självständiga" eller "fria" fackliga organisationer som ofta har fått utländskt stöd. I en del fall är dessa ett slags papperstigrar som inte har något fäste i fältet.

Bergman tror ändå att bottennoteringen är nådd när det gäller facklig organisering i de här länderna. Medlemssvinnet förefaller att ha stannat av och istället vänt mot uppgång.

– Man upplever inte längre facket som en motbjudande relikt av den forna makten, menar han.

HILKKA JUKARAINEN
Översättning: ASTRID NIKULA