Jag började fundera på vad tvåspråkighet är. Själv hade jag antagligen läst texten lika snabbt, van som jag är vid att både tala, skriva och arbeta på finska. Trots en praktisk tvåspråkighet kallar jag mig ingalunda tvåspråkig. Svenska är mitt modersmål, mitt enda modersmål. Eller egentligen en östnyländsk variant av svenskan, mitt första främmande språk är den s.k. högsvenska vi fick lära oss i skolan.

Finska har jag lärt mig i skolan och sedan bättrat på den i arbetslivet och andra aktiviteter. Men helt bra blir den aldrig, objektfel är ett välkänt begrepp. Ibland märker jag dem själv, ibland inte. Och så kan det gå som chefen sa: "Ibland har du svensk ordföljd, men det gör inget." Menade han, men jag vill ju skriva finska på finska, svenska på svenska och inte någon form av sammanblandning av de två.

Tvåspråkiga är enligt min definition bara de personer som vuxit upp med två språk och hela tiden växlat mellan dem. Jag har vänner vars barn alltid talar finska med sin pappa, också om resten av sällskapet är svenskt och trots att jag och pappan alltid talar svenska. För det är det språk vi har talat med varandra sedan barndomen. Lika naturligt för dessa nu vuxna barn är att alltid tala svenska med mamman. Tänk vilken gåva att ha fått växa upp med två språk! Därför har jag svårt att förstå personer som av någon form av missriktat nit talar finska för att frun/mannen inte förstår svenska. Jag känner också fall där den finskspråkiga parten uttryckligen önskat att den svenskspråkiga talar svenska — och där parten åtminstone lärt sig förstå talad svenska, även om han eller hon inte gärna talar det.

Så har jag också hört om barn som varit allt annat än glada över den förälder som bytte språk. Nyligen hörde jag om en tjej som skrev om studentsvenskan för att hon ansåg sig vara tvungen att skriva laudatur, pappas språk. Som han alltså aldrig hade talat med henne. Tänk om han hade gett henne gåvan av två språk?

En annan aspekt på att leva på två språk fick jag några dagar efter den kommentar jag började kolumnen med. "Det är så skönt att lyssna på rikssvenskar, de har så vackert och rikt språk. Men så behöver de ju inte heller hela tiden leva på två språk." Sa denna helsingforsiska väninna som levt hela sitt arbetsliv och en hel del av fritidslivet på finska. Kommentaren gjorde hon efter att vi lyssnat till en fenomenal guidning i ett museum i Stockholm. Till kommentaren bidrog säkert också att killen inte bara hade ett rikt språk, han hade också humor.

Det är en rikedom att kunna språk, besvärligast har det varit på ställen där jag inte kunnat språket och de flesta där inte kunnat engelska. Men det är ju inte deras fel.

Ett sätt att upprätthålla ett rikt språk är att läsa bra böcker.