Åtminstone inte just så.

Hur skall man rätt begripa det senaste årets stora arbetsmarknadsmysterium?

Vi, som undrade om vi borde hamstra hushållspapper och de, som inte tilläts tillverka hushållspapper när ägarna stängde fabrikerna i maj 2005, har nu i snart ett år påmints om att ord har betydelse, att de är viktiga och laddade.

För hundra år sedan var livet kanske tydligare eftersom alla visste: arbetare, som av olika skäl vägrar göra jobbet, strejkar. Arbetsgivare, som av olika skäl låser fabriksportarna och därigenom utestänger arbetare från jobbet, åstadkommer lockout.

Det gjorde pappersarbetsgivarna i maj år 2005. På grund av lockouten hamstrade vi hushållspapper. Ändå tvingades vi länge läsa om "pappersstrejken". Varför?

Hur blev det så suddigt?

Varför skrivs det — trots tydliga och klara begreppsutredningar — fortfarande om "pappersstrejken"? Ibland blir det halvvägalösningar som "konflikten".

Varför är det så svårt att tala klarspråk, att använda de rätta orden?

Finns det ett syfte?

Vill man försöka bibehålla en bild från senaste sekel, en som säger att det vanligen är arbetarna, som knyter näven och säger strejk? Är den bilden ens sann?

I artikeln "Strejkrätten — en indirekt grundrättighet" (Hbl 12.7 -05) kommenterade Kimmo Sasi fjolårssommarens lockout och fastslog att "i pappersstrejken gällde det bland annat om man följer högsta förvaltningsdomstolens beslut att tillåta företagen att lägga ut på driftentreprenad".

Han lät förstå, om än i lätt beslöjade ordalag, att allt var arbetarnas fel.

Hjärnstrejk eller blockout?

Kimmo Sasi borde veta, begripa sammanhang. Han är inte bara riksdagsledamot utan också ordförande i riksdagens grundlagsutskott.

Man får en känsla av att allt alltid är arbetarnas fel.

Nu händer det igen. Ekonomiska experter står i kö för att få lägga ut texten om hur pappersarbetarna är skyldiga. Det var deras fel att det blev produktionsstopp förra sommaren, deras fel eftersom de nöjde sig med det allmänna avtalet. Kunde det vara fel? — Jo, för de vägrade gå med på försämrade arbetsvillkor i en bransch där vinst, dividender och optioner är avsevärda — och ökande. Nu, när storskogsbolaget UPM sparkar drygt 3 000 arbetare är det igen pappersarbetarnas fel; eftersom de inte förstått att de måste sänka sina krav för att säkra ökad vinst åt aktieägarna får de finna sig i att bli utan.

Arbetar Anna inte mer för lägre lön under försämrade arbetsvillkor får hon inte arbeta alls.

Både storbolagsdirektörer och ekonomiska experter säger att Anna är för dyr, så dyr att samhället borde sköta om hennes uppehälle. Vad borde hon ta sig till? Odla sin kål och skriva sina memoarer, berättelsen om företagens främsta festtalsresurs?

Det är möjligt att försöka slingra sig med nyspråk, som försöker göra lockout till strejk, men verkligheten finns envist kvar omkring oss. Ord har betydelse, de är både viktiga och laddade.