Jag vet inte om någon har funderat på att grunda en ny gren som heter Economics of Horror – "skräckens ekonomi", eller om denne någon i så fall tänkt skriva en bok som heter "Sätt pris på sinnesfriden!". Här är i alla fall några grundläggande tankar.

Radiopratarna Stefan och Staffan påstod häromdagen att den värsta pandemi som härjar är hysterin, alltså skräcken. Riktigt så enkelt är det kanske inte, men nära nog. Sanningen är ju nog att det dagligen dör folk som offer för de mest osannolika sjukdomar, olyckor och brott. Men en del av hysteriproblemet består faktiskt i att enstaka dödsfall förstoras upp till stora nyhetsrubriker. I förlängningen ordnas det paneldebatter, skrivs analyser och uppgörs rapporter. Det debatteras i riksdag och kommunala organ.

Skräck säljer såväl i form av ren Stephen King-fantasi som i form av verklighetsskildringar.

Skräck säljer såväl på den kommersiella mediemarknaden som på politikens arena. Skräck skapar makt över pengar och människor. Det är alltså ingen oviktig sak vi talar om. Det finns förstås också en alldeles sund rädsla och känsla av försiktighet och skepsis inför det okända. Men det är en annan sak.

En olycka tycks numera få större kommersiellt värde ju mera overklig händelsen ter sig, å ena sidan, och ju flera västerlänningar som drabbats eller kan tänkas drabbas av den, å den andra. Man kan i moderna nyhetsmedia skapa en säljbar vardagsrumsversion eller dokusåpa av skräcken som samtidigt håller den riktiga händelsen på behändigt avstånd och skapar en känsla av samhörighet och empati med offren, ungefär som på film eller i romaner. Ibland skapar medierna en lämplig verklighet, och det är svårt att veta skillnad på vad som är verkligt och vad som är – så att säga – verkligt verkligt.

Vad är då verklighet? Jag minns en nyhetsscen från Balkankriget med en soldat som sköt med automatgevär inifrån ett hus samtidigt som dagens strider refererades av en reporter. Sedan dök exakt samma bildsekvens upp en gång till någon vecka senare när den dagens scener, helt andra strider, helt på annat håll, refererades. Hur många gånger har jag inte blivit "lurad" på detta vis utan att veta om det?

Sedan kommer proportionerna: Medan folkmord i Afrika nästan tystas ner, händer det att en medelstor trafikolycka där det dött några västerlänningar får stora rubriker.

Och slutligen reaktionerna: Här i Finland verkar folk till all lycka ta saker och ting relativt lugnt, ingen masshysteri trots alla braskande kvällstidningsrubriker. Jag och min hustru råkade befinna oss i Tyskland vid tiden för Tjernobyl-olyckan. I närbutiken stod folk och skrek hysteriskt om att flytta till Holland. Som om det hade hjälpt. Det är ju just det som är fasansfullt med riktiga storolyckor och pandemier om och när de kommer: det är inte säkert att man kommer undan, och den tanken är svår att uthärda.

Samtidigt som det är viktigt att vara medveten om olika risker och att ta sig i akt för dem, kanske man faktiskt borde "sätta pris på sinnesfriden". Hur vore det med ett ordentligt pris för varje rättighet att sprida en våldsam och skräckinjagande löpsedel, eller d:o rubrik, färgbild eller TV-nyhet.