Det var 1974, när Abba och Waterloo kammade hem segern, som jag insåg att det fanns en Gud. Eller rättvisa om man så vill. Det var på den tiden som Olof Palme domderade och var stor i truten.

Allt det där raserades en kväll i maj, tio år senare. Skyll på Herreys, denna välkammade och polerade pudelsamling som sprängde potten. Plötsligt stod det helt klart att det här med rättvisa och fred på jorden är och förblir blott en from förhoppning.

Två år senare var också Olof Palme borta.

Herren finns däremot fortfarande med i bilden, men frågan är om gubisen är att lita på. Varför skulle annars Carola, denna homofobiskt skönsjungande budbärare, vinna över Andreas Johnson och hans Beatles-låt?

Bara för att John Lennon påstod att The Beatles är större än Jesus Kristus (ärligt sagt sålde de faktiskt flera skivor)? Sorry, jag tror inte på konspirationsteorier.

Nåväl. I Finland, där Lalli alltid hållit jämna steg med Biskop Henrik, satsade vi på den svarta hästen. Åtminstone om vi ska tro de minst sagt hätska reaktionerna. "Satansdyrkare till Eurovisionens sångtävling" fnyser en insändarskribent i Hbl.

Men många är de som nu vädrat morgonluft. Som menar att Suomi-Finland äntligen har en chans att profilera sig, att det här var det bästa som kunde hända. Detta med tanke på omständigheterna, tävlingssituationen.

Just det, ja. Det finns inga absoluta värden längre. Allting är bara taktik och båg och till salu. Christer Sjögren sjunger Elvis, Helmut Lotti sjunger Black Sabbath (vänta bara) och en bra s-c-h-l-a-g-e-r har stora bröst, bra dansare och alstrar mera krutrök än Oolannin sota.

Men varför klaga. Det här är folkets vilja, som kommer till uttryck via en sant demokratisk telefonomröstning. Visst ser man fram emot den dag när också riksdagsvalet avgörs på slikt sätt. Eller sen inte.

På tal om politik kan jag inte påminna mig om när jag skulle ha känt mig så upplyst och begeistrad som när jag stämde träff med Kronprinsessan. Jag syftar på den svenska teveserien, efter en roman av Hanne Vibeke Holst.

Maken till insyn i den politiska processen – eller "spelet", som det så populärt heter – får man sällan eller aldrig. Här finns det mesta: branden, engagemanget och idealismen, tron på en bättre värld.

Det är här som Alexandra Rapaports otippade miljöminister kommer in i bilden. Sen följer vardagen och den politiska kohandeln, och plötsligt är ingenting som förut.

Som illustration av kvinnans villkor i maktens korridorer är Kronprisessan närmast oslagbar. Som tevedrama, sett ur ett grådaskigt Rundradioperspektiv, är den smärtsamt bra.

Det gör rentav ont.

DOKUMENTÄR
"Bukowski, Born Into This", slashasporträtt, Yle Teema 19/5
– Charles Bukowski fick mig veterligen aldrig ett stipendium från de finlandssvenska fonderna, men annars var han en bra karl. Söp, knullade sig fördärvad och slogs, men skrev underbar poesi.

RADIO
En röst fattigare, Radio Vega, dagligen
– Anders Öhman var en av de tongivande rösterna i Aktuellt 17, Rundradions nyhetsjournalistiska flaggskepp. Nu är han borta, i en ålder av blott 37. Saknaden är stor.

TV-FILM
"Undret från Bern", fotboll och magi, TV1 26/5
– Konventionellt och på sina ställen avgjort sentimentalt. Men vänner av fotboll och historia lär gilla Sönke Wortmanns drama. Året 1954 och det tyska fotbollslandslaget visar framtassarna.