Mänttä stad lever i skuggan av ortens pappersfabrik, men om man ska tro Mänttäborna själva så lever de snarare i ljuset av sin fabrik. Metsä-Tissues huvudförtroendeman Timo Virtanen är optimist.
   Hans hustru Päivi betraktar livet ur familjedagvårdarens perspektiv. Arbete har det funnits gott om, men det att människor alltmer arbetar i korta snuttar har lett till att barnens vårdrelationer hela tiden förändras.
   Virtanens son Tomi jobbar på fabriken, i tillfälligt jobb på underhållet. Hans framtid är öppen och han är inte alls säker på att bli den fjärde generationen på Mänttä pappersfabrik.

Historia och nutid går hand i hand på den gamla fabriksorten. Fackavdelningen fyllde hundra år för några veckor sedan och hela avdelningen firar stort dagen före midsommarafton. Det betyder att pappersfabriken är stängd under midsommar.

Timo är en boren pappersfabriksarbetare. Hans farfar arbetade på fabriken åren efter kriget, hans mamma jobbade på rullpackeriet. Då det lades ner tvingades hon i pension som 53-åring. Lika fast knuten till fabriken är hustrun Päivi. Bägge hennes föräldrar fick sin lön av Serlachius men själv jobbade hon bara en kort tid som springbud på fabriken efter skolan.

Timo var 16 år gammal då han började spela ishockey. Hans spelande förde honom till Åbo och Tammerfors och karriären varade i tio år. Bakom sig har han en verkstadsutbildning, jobb som svetsare och ishockey — på den tiden var man ännu inte proffs. Virtanens återvände till Mänttä år 1984.

– Vi ville ha livskvalitet. Vi sålde vår tvåa i Åbo och köpte egnahemshus här. När Tomi hade fötts blev Päivi dagmamma.

Kontrollerad minskning

Under sina glansdagar sysselsatte pappersfabriken 2 400 människor. Folk rekryterades på orten och i grannkommunerna. När Timo började på fabriken fanns det ännu 1 300 arbetare kvar. Nu är de färre än 600.

– Den värsta stormen drabbade nog vår förra huvudförtroendeman. Han tvingades gå igenom en stor omvandling, pumpfabriken såldes, bolagets ägarförhållanden förändrades, cellulosafabriken stängdes 1991. Det var hårda tider i Mänttä. Jag jobbade redan då som förtroendeman och många gånger undrade man över hur staden skulle klara av krisen.

Men det har gått väl. För närvarande pågår Timos andra period som huvudförtroendeman.

– Trots att både en och annan samarbetsförhandling har ägt rum på fabriken har man ändå lyckats reducera arbetskraften ganska kontrollerat. Och samtidigt har man hela tiden kunna erbjuda fast anställning åt nya arbetare.

– Jag jobbar också ständigt för att det ska finnas tillräckligt med jobb åt Mänttäborna, det är huvudförtroendemannens uppgift. Man måste kunna förhandla, med målet att fabriken håller finländare med wc-papper också i framtiden.

– Hos oss säger man att servetter är civilisation. Mänttäbornas bröd skapas inte bara av wc-papper, utan av hushållspapper, servetter, pappersnäsdukar och bakplåtspapper. Vår önskan är ju att kräppapper och kompakt papper ska lämna fabriken i en så förädlad form som möjligt. Och det är vår räddning. Förädlingssidan sysselsätter idag bättre än de stora pappersmaskinerna gör.

Långvariga utläggningsförhandlingar

– Maskinparken är gammal men maskinerna har hållits i trim och varje år gör vi rekord. Arbetarkåren börjar minska också här på pappersfabriken i Mänttä. Tre arbetare kör de stora pappersmaskinerna i var sitt skift. Utläggningen av jobb började här redan för femton år sedan, berättar huvudförtroendeman Timo Virtanen.

– Vi förhandlade om städandet i två år. Av tolv städare fick nio stanna och tre omplacerades och nu har också de fått fast jobb. Men nivån på städandet har sjunkit.

Femtio långtradare lämnar fabriken med pappersprodukter varje dygn, en del pappersgods transporteras med tåg. I tiderna ägde Serlachius själva loken. Fabriken får sin råvara utifrån, cellulosa och tidningspapper. Där man förr i världen använde tidningspapper på dassen består dagens mjuka toalettpapper till hälften av gammalt tidningspapper. De allra mjukaste kvaliteterna görs av jungfrulig cellulosa.

– Senast höll vi på att förlora förädlingen av kompakt papper som används i matlagningen. Framställningen skulle flyttas till Polen, där Metsä-Tissue har en pappersfabrik. Förra hösten förhandlade vi om de 45 arbetsplatserna på förädlingen och lyckades behålla 27 av dem i Mänttä. Ärendet går ännu vidare till Tissues styrelse i höst, så kampen är oavgjord.

– Det är bättre än ingenting, men nog är det här ett sådant jobb att man aldrig vågar lova att det går bra. Men på något sätt litar vi ändå på att förädlingen stannar kvar i Mänttä. Det är viktigt bl.a. därför att förädlingen sysselsätter kvinnor, som annars har svårt att få jobb på orten.

– Vårt trumfkort är vår kompetens och ett bra fackförbund och dessutom har vi branschens utbildning på orten. Vi framställer papper ekonomiskt och lönsamt. Inte för att det i dagens pusselspel betyder något när man fattar beslut om att lägga ner fabriker. Jag har rest runt på Metsä Tissues egna fabriker och märkt att vi har det väl ställt i Mänttä. Koncernen låter oss konkurrera med varandra, men hittills har Mänttä klarat sig väl i tävlingen.

– Överlag har man här fattat utläggningsbeslut i tid och med förstånd. För uppsagda arbetare har man kunnat ordna pension. Råa uppsägningar har varit sällsynta. Arbetarna blir äldre men det kommer in nya i deras ställe. Det är bara den generation som drabbades värst av recessionen, 30-40-åringarna, som saknas i kåren.

– I fredags gick fyra arbetare i pension. Nåja, pension är det väl ingen som får direkt, men 58-60-åringarna får olika slags pensionsarrangemang genom den s.k. pensionsslussen.

Överskuggande kvartalsspel

Metsä-Tissue är helt inhemskt, Metsäliitto äger 67 procent av koncernen och de stora försäkringsbolagen äger resten. Trots att ledningen sitter i Finland och relationerna till den lokala ledningen är i skick, sätter också kvartalsspelet spår i pappersfabriken i Mänttä.

Huvudförtroendemannen kan läsa rapporterna varje månad i sin egen dator. De här rapporterna kan få svettpärlor att tränga fram i pannan.

– Under den senaste tiden har man nog blivit påmind om situationen i Voikkaa flera gånger och på fabriken är det ett återkommande samtalsämne. Folk är rädda. Man kan inte låta bli att tänka att det kan gå så också hos oss, eftersom de fabriker som läggs ner i dag kan vara både bra och lönsamma.

Någon grad har nog förhandlingstemperaturen skruvats upp också i Mänttä. Timo Virtanen säger att Skogsindustriföreningen och Finlands Näringsliv alltmer försöker diktera vad man får avtala om lokalt. Konflikterna står allt oftare mellan förbunden.

Arbetarna på Mänttä pappersfabrik politiserar inte alls längre. Om man strider inbördes spelar man direkt i arbetsgivarens påse, menar Virtanen.

– Senast under lockouten förra sommaren fick vi se hur eniga vi faktiskt står.

Virtanen oroar sig för hela pappersindustrins framtid. Den är på tapeten minst en gång i månaden på Pappersförbundets styrelsemöten.

Han menar ändå att man i Mänttä mera lever i ljuset av sin pappersfabrik än i fabrikens skugga. Till det bidrar kulturhuvudstadsprojektet och muséets etablering i det gamla fabrikskontoret. Serlachius arv livar upp hela staden, orten som ligger mitt i ingenstans och som det är tvunget att besöka!

– Fastän arbetsplatserna minskar i pappersbranschen och knappast kommer tillbaka ens i Mänttä, tror jag faktiskt att fabriken kommer att sysselsätta oss också i framtiden. Som huvudförtroendeman gör jag åtminstone mitt allt för att bevara arbetsplatserna i Mänttä. 11

AINO PIETARINEN
Översättning: ASTRID NIKULA

Maken Timo äter sin lunch hemma. Det gör gott att lämna arbetsplatsen för en stund för en annan omgivning. Vid matbordet, där också sonen Tomi sätter sig bland dagbarnen, är samtalsämnena helt annorlunda.

– I det här arbetet är hela familjen engagerad. Arbetsdagarna är långa, anpassade efter de arbetstider barnens föräldrar har. Det första barnet kommer oftast halv sex på morgonen och det sista lämnar oss halvfem på eftermiddagen. Det gör en elva timmars arbetsdag. Tidigare hade vi barn som kom hit först efter tio på kvällen för att föräldrarna hade nattskift. Det satte nog familjelivet på prov. Det fanns liksom inte rum för privatliv och egen frid. För en pojke i tonåren var det särskilt tufft.

Långa dagar och dålig lön är, enligt Päivi, de största problemen. Arbetet tar ju inte slut i och med att barnen hämtas, utan t.ex. maten ska planeras och införskaffas när barnen inte är där.

– Allergierna har ökat och de ger extra arbete och kräver särskilt noggrann planering.

Päivi menar att barnen räcker till och arbetet består. Men hon berättar samtidigt att det fanns 60 familjedagvårdare i Mänttä innan cellulosafabriken stängdes, medan de nu är bara tolv kvar. Daghemmen har just inte förändrats. Verkligheten i Mänttä beskrivs också av att en del av barndagvårdarna numera arbetar inom åldringsvården.

Också snuttarbetet avspeglar sig på Päivis jobb.

– Förr skötte jag ofta barnen ända tills de började i skolan. Nu leder föräldrarnas korttidsjobb till att vårdrelationerna bryts och barngrupperna växlar. Det leder till större oro och är tungt för både vårdaren och barnen.

Tomi kom till fabriken från armén, och fick tillfälligt jobb på underhållet. Han menar att det var en slump. Nu har det tillfälliga jobbet varat i två år. Han har också flyttat bort hemifrån men deltar, i likhet med fadern, i lunchen där hemma.

Tomi Virtanen är en fjärde generationens fabriksarbetare, liksom så många andra Mänttäbor. Men Tomi tror inte att han har sin framtid på pappersfabriken eller ens i Mänttä. Nu flyter han liksom omkring tills han beslutar vad han ska ta sig till i livet. Det är inte uteslutet att han kommer att studera.

– Jag har trivts bra här. Jag gillar att arbeta med mina händer. Man ser genast resultat. Om inte annars så åtminstone i det där golvet som snart igen ska bära upp fabrikens förädlingsavdelning. Men framtiden, den är på riktigt höljd i dunkel, medger Tomi.