– Ingen kommer hit renodlat med en roll. Ofta säger de att de rökt lite hasch, men snabbt märker vi att de har hela paketet med, säger han.

Oskar, 26, nickar instämmande. På en språkresa utomlands prövade han— då skolelev — på ecstacy,och blev fast. Beroendespiralen snurrade allt hårdare.

– Jag har försökt sluta på egen hand, men det har inte lyckats. Jag insåg att jag inte blir långlivad, om jag fortsätter hålla på så här, säger Oskar stilla.

Rutiner bygge upp igen

Efter ett kortare avbrott och en del turbulens har Tolvis Center återuppstått igen, i Malax men i en före detta butiksfastighet som personal och klienter nu renoverar tillsammans. Här både jobbar och bor de tidigare drogberoende killarna — i dag är det enbart killar — från olika orter runtom i Svenskfinland. Vägen hit går via hemkommunens sociala myndigheter och hit kommer de med en betalningsförbindelse i handen. Klienterna betalar själva en egenavgift på 26 € för de första 24 dygnen, sen 12 €/dygn. Utkomststöd kan sökas för betalning av egenavgiften från socialen i hemkommunen.

Livet med droger har gjort att rutinerna slagits sönder. På Tolvis Center lär ungdomarna sig skapa rutiner igen, lär sig sköta sin hygien. De ingår i olika arbetsteam med veckovisa ansvarsuppgifter som städning, matlagning etc.

– Gruppen är den som gör dig frisk. Genast på morgonen har vi morgondelning, hör hur de mår, har lektion eller så redogör pojkarna för en uppgift. Kanske sin levnadshistoria, de lär sig mycket av att lyssna på andra, och ge feedback åt varandra, säger handledaren Susann Sjöström.

Lunch äter alla tillsammans, så blir det lite fritid och på eftermiddagen lektion igen. En dag i veckan ägnas åt konsten, åt att måla, skulptera. En viktig bit är de individuella samtalen, och det att var och en har en egen kontaktperson i personalen.

Missbruk kontra beroende

Vem hamnar då i drogträsket? Studier visar att ungefär var femte studerande prövat hasch, men bara en del fastnar. En av tio människor bär på en gen som gör att det är kört om man blir beroende — du kommer aldrig ur.

Inkörsporten heter ofta alkohol, tidigt. Leif Olin talar om fulla 12–14-åringar men också kan ses åttaåringar ragla omkring. Så prövar den unga på annat, ofta hasch. Kedjan får nya länkar, i ett försök att uppnå den första kicken igen. Och igen. Mer och starkare droger kommer in i bilden.

– Så länge man tror sig ha kontroll, kan ingen hjälpa. Det är du själv som måste komma till insikt om ditt problem. Ett första steg är att berätta för oss på Tolvis Center, eller någon annan, det andra steget att tro att det finns hjälp. Tredje steget är att överlåta sig till dem som hjälper, säger Olin.

Tolvis Center bygger på Minnesotamodellen, eller tolvstegsprincipen, men inte kategoriskt. Programmet här är andligt men inte religiöst. Och centret har sin vision klar.

–Tolvis Center strävar efter att bli första valet för drogbehandlingstjänster i Svenskfinland, betonar Janet Söderman, som jobbar både som sekreterare och handledare på centret.

En euro per finlandssvensk

För att ge klienterna bästa möjlighet att klara sig vidare i livet, är det ett måste att personalen ständigt bygger på sin kompetens. Det handlar om ledarskap, om behörighet att göra utredningar av missbruk och beroende, om psykiatri, om hur driva ett företag.

För tufft är det, inte minst att trygga de ekonomiska ramarna för en bra verksamhet och dito verksamhetsmiljö. Back blev det från såväl Svenska Kulturfonden och Svenska Folkskolans Vänner: drogbehandling är inte kultur utan ska ske på kommunernas ansvar. Inte heller Penningautomatföreningen RAY har gett medel.

Försöket att få kommuner att betala en euro per finlandssvensk invånare – vilket ger en kännbar rabatt per vårddygn — har rönt varierande framgång.

–Just nu är det summa tre kommuner, Korsholm, Malax och Jomala som ger bidrag. Ifjol var de några fler, suckar verksamhetsledaren Leif som gärna såg Tolvis Center fungera som ett resurscenter för Svenskfinland.

Även om klienterna för stunden är tillräckligt många, såg han gärna en buffert så att en eller två färre klienter inte får ekonomin i gungning.

– Tyvärr blir ju drogproblemen inte färre, utan fler. Vi finns för att hjälpa, men då måste folk hitta vägen hit med hemkommunens stöd.

Utslussning i arbetslivet en tröskel

Men ingen ska tro att det är en dans på rosor, att drogfrihet kommer som ett brev på posten. Återfall förekommer, men alla är välkomna tillbaka för att försöka på nytt. Ingen skuldbeläggs, personalen startar upp programmet igen.

– För mig är det ett kall. Det är det här jag vill göra, hjälpa människor, göra allt jag kan för dem, säger Janet medan Susann understryker att arbetet här ger en så mycket.

– Ork får jag då jag ser att en ung människa börjar få ny takt i livet. Att vi gett sådant som har något slags verkan i framtiden, säger Leif.

En kritisk punkt är utslussningen efter i snitt ett halvår på Tolvis Center, ett skede som bereds genom social träning med t.ex. en dag i veckan ute på stan — Vasa — och en veckopermission efter tidigast den första månaden.

–Det är jättetufft att komma ut i samhället igen, en mjuk övergång behövs, säger Susann och berättar om samarbetet med nationella verkstadsföreningen med verksamhet på flera orter. Här får ungdomarna hjälp att komma ut i arbetslivet.

Leif Olin inflikar att helst bör ingen återvända till hemorten på kanske ett år, detta för att motstå återfall i gamla gänget.

Beroendeproblemen kan vara av många slag: knark, men också alkohol-, spel- eller databeroende. Mer information om hur upptäcka och hantera problemen ger Tolvis Center mer än gärna.

– Vi ställer gärna upp om en arbetsplats vill få information under en utbildningsdag. Det går också att komma hit, säger trion.

INGEGERD EKSTRAND