Toppidrottare är troligen en av de mest åtråvärda drömmarna, men också en av de svåraste att uppnå. För att ta sig till toppen krävs det envishet, begåvning, fullständig dedikation och total underkastelse. Någon gång, på väg ut ur barndomen, avslutade jag min bana som friidrottare. Jag var nitton år gammal och stod inför ett val: satsa allt eller sluta. Det fanns inget mellanting. Drömmen jag en gång hade jagat, med fingertopparna pressade mot lågstadiets gymnastiksals fönster, följde mig i hälarna och nafsade, krävde sitt. Det är med blandade känslor jag har följt med de Olympiska spelens drömmaskin medan den har rullat över Kina och jämnat både idrottarnas drömmar och de fattigas hus med marken. Ett sådant offer som toppidrottarna gör för sina drömmars skull, får mig alltid att rysa.

Men hur är det då med de småskaliga, vardagliga drömmarna? Också de kan lyfta en människa eller fälla henne till marken. Hur vågar man stiga upp på drömmens lätta grund och lita på att den bär? Det finns en teori. Den kallas "The Secret". Den går ut på att man kan utnyttja attraktionens lagar. Om du ställer in siktet på dina drömmar och håller det lika stenhårt som Satu Mäkelä-Nummela gjorde i OS-finalen, så drar du till dig det du vill ha. Så desperat är vår längtan efter drömmarnas uppfyllelse att vidskepelse har fått överta religionens plats. Vi ber inte längre om att få det vi förtjänar, i stället försöker vi ta vad vi vill ha. När det inte lyckas stirrar sanningen oss i ansiktet, och blicken som möter vår är fasansfull. "Is a dream a lie if it don’t come true, or is it something worse?" frågar sig Bruce Springsteen i låten "The River". Much worse, vill jag svara, men överlåter i stället mikrofonen åt Shakespeare, som än en gång har sagt det mycket bättre, här i Hagbergs översättning och ur Prosperos mun: "Och liksom detta bländverk utan kropp/ Så skola stolta slott, skyhöga torn/Och tempelvalv, ja, själva detta jordklot/Med allt vad däri är, en gång försvinna/Och liksom denna väsenlösa hägring/Ej lämna efter sig det minsta spår./Av samma tyg, som drömmar göras av,/Vi äro gjorda, och vårt korta liv/Omfamnas av en sömn."
( Stormen Akt IV, scen 1)

Tröstrikt, inte sant?