Johanna Holmström
Drömmarnas tunna väv
En av människan viktigaste
egenskaper är förmågan att av tankar och känslor väva en färggrann bild av något
som skulle kunna hända, något man önskar, något man längtar efter med en intensitet
som i bästa fall kan ge den energi som krävs för att uppnå målet, och i värsta fall
förgifta tillvaron tills livet obemärkt har glidit förbi, ständigt i jakt på Det
Andra. Förmågan kallas att drömma, och det där med "att ha en dröm" verkar
förväntas tillhöra varje människas standardutrustning. Ända sedan litet barn har vi
fått frågan "Vad vill du bli då du blir stor?" och de godkända svaren brukar
lyda "polis", "läkare" och "idrottsstjärna" medan de
underkända svaren kan vara "lodare", "advokat" eller
"Iltalehtis-sommarflicka". Drömmar kan alltså rangordnas och det finns sådana
som står högre i kurs än andra.
Toppidrottare är troligen en av de mest åtråvärda drömmarna, men
också en av de svåraste att uppnå. För att ta sig till toppen krävs det envishet,
begåvning, fullständig dedikation och total underkastelse. Någon gång, på väg ut ur
barndomen, avslutade jag min bana som friidrottare. Jag var nitton år gammal och stod
inför ett val: satsa allt eller sluta. Det fanns inget mellanting. Drömmen jag en gång
hade jagat, med fingertopparna pressade mot lågstadiets gymnastiksals fönster, följde
mig i hälarna och nafsade, krävde sitt. Det är med blandade känslor jag har följt med
de Olympiska spelens drömmaskin medan den har rullat över Kina och jämnat både
idrottarnas drömmar och de fattigas hus med marken. Ett sådant offer som toppidrottarna
gör för sina drömmars skull, får mig alltid att rysa.
Men hur är det då med de småskaliga, vardagliga drömmarna? Också de kan lyfta en
människa eller fälla henne till marken. Hur vågar man stiga upp på drömmens lätta
grund och lita på att den bär? Det finns en teori. Den kallas "The Secret".
Den går ut på att man kan utnyttja attraktionens lagar. Om du ställer in siktet på
dina drömmar och håller det lika stenhårt som Satu Mäkelä-Nummela gjorde i
OS-finalen, så drar du till dig det du vill ha. Så desperat är vår längtan efter
drömmarnas uppfyllelse att vidskepelse har fått överta religionens plats. Vi ber inte
längre om att få det vi förtjänar, i stället försöker vi ta vad vi vill ha. När
det inte lyckas stirrar sanningen oss i ansiktet, och blicken som möter vår är
fasansfull. "Is a dream a lie if it dont come true, or is it something
worse?" frågar sig Bruce Springsteen i låten "The River". Much worse,
vill jag svara, men överlåter i stället mikrofonen åt Shakespeare, som än en gång
har sagt det mycket bättre, här i Hagbergs översättning och ur Prosperos mun:
"Och liksom detta bländverk utan kropp/ Så skola stolta slott, skyhöga torn/Och
tempelvalv, ja, själva detta jordklot/Med allt vad däri är, en gång försvinna/Och
liksom denna väsenlösa hägring/Ej lämna efter sig det minsta spår./Av samma tyg, som
drömmar göras av,/Vi äro gjorda, och vårt korta liv/Omfamnas av en sömn."
( Stormen Akt IV, scen 1)
Tröstrikt, inte sant?
Löntagaren
28.8.2008 nr 7/08
|