Först tar vi privatiseringsivern. Statens nästan sömngångaraktigt tvångsmässiga utförsäljning av kommunikation, industri och energiproduktion har lett till att det uppstått marknader med ofullständig konkurrens och rent av privatmonopol.

Fortums vinster som gett upphov till de mångomtalade optionerna kan säkert till en del bero på skickligt ledarskap, men grunden är nog i praktiken ändå prissättningsledarskapet i den lokala och nationella distributionen och produktionen av el och värme — d.v.s. att det inte finns någon konkurrens att tala om. I detta sammanhang är optionerna i sig en struntsumma, deras betydelse ligger nog mera på det symboliska och politiska planet. Huvudsaken är de höga extra vinster som betalas av oss konsumenter i våra räkningar, av vilka vinster en del för all del återgår till skattebetalarna, åtminstone än så länge. Och energin är bara ett exempel. Priset på mobiltelefonsamtal, postgång, tågresor, konstgödsel med mera kan också med fog underställas kritisk granskning.

I sin iver att vara liberalare än de liberala har statsmakten, beredande tjänstemän och politiker inbegripet, emellertid kommit att bli den riktiga marknadsekonomins värsta fiender. För liberala marknadsvänner från salig Adam Smith till Friedrich Hayek, var ju i sanning monopolet fienden nummer ett! Det är naturligtvis lätt att vara efterklok, men nog hade privatiseringsprogrammet tarvat en andra och en tredje granskning och en ännu längre tidshorisont. Det hade funnits och finns fortfarande fog för att bevara naturliga monopol i offentlig ägo!

Det andra granskningsobjektet är den smygande nedkörningen av det sociala grundskyddet och en del offentliga tjänster. Finland berömmer sig fortfarande med att tillhöra världens välfärdsstater. Det stämmer också i så måtto att vårt system i sig fortfarande är intakt och sköts av kompetent folk med hög moral. Men det är som om luften skulle läcka ut någonstans. Anslagen höjs inte tillräckligt för att täcka kostnadsökningarna och kommunerna tillåts ha ytterst varierande nivå på sina tjänster.

Till en del handlar det förstås om pengar. Det här är ändå en så till vida komplicerad fråga att den inte kommer att kunna lösas enbart med skattepengar. Det krävs också en ny attityd och en socialfilosofi som passar den moderna världen. Med pengar kan man visserligen höja de lägsta grundstöden till den nivå de hade före depressionen — det är synnerligen viktigt om man verkligen vill trygga ett hyggligt liv åt alla och om Finland vill undvika att ståta i EU-statistikens bottenskikt när det gäller miniminivån på arbetslöshetsstöd och pensioner.

När det gäller skolväsendet, universitetsväsendet, hälsovården och många kommuners och offentliga inrättningars ekonomiska och andliga tillstånd är jag inte övertygad om att mera pengar är lösningen. Det behövs också reform och något av en ny "andlig väckelse". En sådan upplevdes på 70- och 80-talen — då var det inte bara fråga om att det kom mera pengar, vilket det förvisso också gjorde, utan framför allt om det att så många verkligen trodde på vad de gjorde. Kanske det rent av var så att tron kom först och pengarna sen!

Det som nu behövs är en ny fräsch vision för 2010-talet — en vision som tillräckligt många kan omfatta och tycker det är roligt och meningsfullt att arbeta för. Så kommer nog också pengarna efterhand — ty så fungerar demokratin!