Följaktligen föredrog vi att snarvla om musik. Mina personliga favoriter på den tiden var Sweet och Slade, medan polarna flaggade för Deep Purple och Black Sabbath.

Orsak nog att käftas och härja, även om jag så här i efterhand måste medge att mina kära klasskamrater nog var närmare sanningen. Slade håller fortfarande och förtjänar rentav upprättelse men annat är det med tuggummipopparna i The Sweet vars främsta bragd torde vara portförbudet till Gröna Lund (rock´n roll, vad annat kan man säga).

Nu påstår förstås någon att det inte finns någon absolut sanning, "rätt" eller "fel", när det gäller konst och kultur. Men det är inte alls sant, även om det bör medges att man ibland får ta historien till hjälp för att kunna se klart.

Ett exempel: när det begav sig på 70-talet hade Abba många fiender. Usch och fy på Björn & Benny som siktade in sig på tio-i-topp i stället för att rädda världen som hederligt folk. Tack och lov var det många som förstod att skämmas, som inte skyltade med sina sympatier.

Idag står det klart vilken sida som vann — på knockout, i demokratisk anda — och det slutliga dråpslaget levereras nu när Abba-musikalen Mamma Mia! rullar ut på biograferna.

Det är ett glädjepiller utan like, en lovsång till livet, kärleken och den grekiska övärlden. Intrigen är vad den är, tassig, men Meryl Streep och gänget lallar på som tvättäkta sångfåglar och det romantiska hjärtat slutar aldrig slå.

Ja, och så var det musiken. I regel har varje musikal — även de häva såsom Sound of Music och West Side Story — sina transportsträckor men inte Mamma Mia. Det är A-sidor från början till slut.

Med detta inte sagt att tiden skulle vara mogen för en Bröderna Herreys-musikal, för som sagt finns det rätt och fel, bra och dåligt. Och när det gäller Herreys uslighet är alla argument överflödiga. Killar som sjunger om skodon utan att vara italienare eller cowboys förtjänar ingen respekt.

Ett bra tips när det gäller det här med rätt & fel är att det mesta som gjordes på 1980-talet är från bakluckan. Det var ju då som hockeyfrillorna och axelvadden gjorde succé, när Top Gun fick kriget att framstå som ett videospel och synten ersatte Hammond-orgeln.

Rätt och fel finns det också inom idrotten och då syftar jag — till skillnad från så många andra gaphalsar — inte på det att Peking fick arrangera sommar-OS medan vinter-OS gick till ryska Sotzi. Här sitter man trots allt på en massa know-how, inte minst när det gäller doping och skytte (att man tränar på levande mål är en petitess).

Däremot noterar jag att den Internationella olympiska kommittén under årens lopp missat flera andra kompetenta tävlingsvärdar. Militärdiktaturens Chile förbigicks fräckt, liksom Burma och Darfur. Skärpning, tack.

DRAMA
"Glenn", finlandssvensk roadmovie med österbottniska rötter, FST5 10/9
– Finlandssvensk film växer inte direkt på träd och därför slänger vi oss över Peter Snickars och Tapio Piirainens Glenn — utan att ens ha sett filmen. Niklas Häggblom porträtterar den 40-åriga tomatodlaren som efter farsgubbens död drar till norra Sverige för att leta efter sin mamma. Kulturkollisioner följer.

TV-SERIE
"Hill Street Blues", gammal favorit i repris, FST5, start 28/8
– Det var många av oss som växte upp med Hill Street Blues (1981-1987), denna stilbildande teveserie som lyfte fram polisarbetes vardag och verklighet, de sociala aspekterna inte att förglömma. Hellre ser man på det här än på alla dessa C.S.I.-kloner där solbrillorna är det viktigaste. Karlatag.

 TV-FILM
"Vägen till Guantanamo", brittiskt fullblodsdrama av Michael Winterbottom, TV1 2/9
BLöntagaren 28.8.2008 nr 7/08